Nyheter : I huv’et på Unga Klara

2021-05-28: Hur var det första publikmötet med barnen? Den frågan ställer dramatikern Ann-Sofie Bárány till skådespelaren Siri Hamari, som spelar Buster i föreställningen Buster Keaton på månen, samt till regissören Suzanne Osten i veckans krönika i serien I huv´et på Unga Klara, där Ann-Sofie Bárány följer arbetet med föreställningen på nära håll och ger oss inblickar i den konstnärliga arbetsprocessen.

I huv’et på Unga Klara - Krönika IV

av Ann-Sofie Bárány

Lyssna på krönikan här.

De sista två veckorna inför premiär

– Barnens sympati är så stark så de oroar sig. De har en väldig ömhet för skådespelarna. Och de har en dröm om att kunna göra det ensemblen gör. Suzanne Osten, regissör.

– Det är jag, Buster, som tagit kontakt utanför familjen för att få hjälp. Kom hit, se detta, hjälp oss! Siri Hamari, skådespelare.


När jag skriver den här krönikan har Suzanne och ensemblen arbetat färdigt för den här arbetsperioden, och haft vad man kallat sin mini-premiär. I augusti möts man igen inför den planerade "vanliga" premiären den 20 augusti.

Tre föreställningar har gjorts inför publik; två bestående av 8-9 åringar och en av åtta vuxna. Suzanne säger:

– Arbetet har gått i mål i mötet med publiken och jag känner mig fullständigt säker på vad vi har gjort. Jag ifrågasätter ingen av våra lösningar.

Siri Hamari kom in i ensemblen när sju veckors repetitionstid återstod för att gestalta rollen som Buster Keaton. Siri har samarbetat tidigare med Suzanne och jag lägger märke till under mina enskilda samtal med dem, att de båda känner såväl förtroende som beundran inför den andras yrkesskicklighet. Suzanne säger att hon och ensemblen ibland mobbar Siri kärleksfullt och säger att allt är hennes fel om något går snett därför att hon, med Suzannes ord:

Är så makalöst bra!

För Siri var mötet med den djupt efterlängtade barnpubliken starkt känslofyllt.

– Det kändes så stort när de kom intraskande. Vi har längtat och saknat och att sedan återse dem gjorde mig lite blyg; jag vågade nästan inte titta på dem. Det snurrade i huvudet och hela kroppen: de är där nu, nu händer det, hur var det nu man gjorde? Och de tittar och tittar och tittar, deras blickar,deras ögon är så stora. Ja, det är stort för dem och för oss.

De sista två-tre veckorna inför en premiär brukar Suzanne kalla sin nej-fas. Nej’et handlar om att sätta stopp för nya infall och särskilt sina egna, säger Suzanne. Syftet är att låta skådespelarna koncentrera sina lösningar och överenskommelser, för att skapa trygghet i arbetet och ge möjlighet till fördjupning.

Det är något jag lärt mig de senaste tjugo åren, att ge skådespelarna arbetsro genom att lägga fast och utveckla, istället för att hela tiden hitta på nytt. Jag river inte upp något på slutet utan jag väntar. De ska få göra färdigt och bli säkra i det de gör. Men eftersom Siri kom sent in i ensemblen som inhoppare, arbetade hon och jag ända fram till premiären med att lägga det pussel hon själv lagt märke till kring Busters olika åldrar och olika känslor i texten.

Ingen regel utan undantag alltså; med Siri pågick arbetet ända in i mål och det enda nej Suzanne gav henne var att hon inte fick le. Buster är ett stone-face.

Siri själv säger att hon är mitt i sin arbetsprocess; att hon jobbar med otaliga frågor kring Busterrollen.

– Rollgestalten är en utmaning att forma. Texten har många lager, Buster har många lager. Dels är det en författare som på något sätt beskriver sin barndom men hon blandar också det med den historiska familjen Keaton och jag grubblar på hur och var de knyts ihop?

Vid ett publiksamtal efter en av de tre föreställningarna frågade ett barn var pjäsen utspelar sig, vilket var en fråga Siri lätt kan identifiera sig med.

Siri har arbetat länge med så kallad clownteknik och i de sammanhangen är den historiske Buster Keaton en ikon. Siri ryser när hon berättar att hennes clown-Facebookvänner ylar av förtjusning när de ser att hon ska spela Buster Keaton, vilket hon inte tycker sig göra. Men de förväntar sig ett porträtt av "Historiens Störste Stone-face". Siri mimar att hon svimmar av och utropar:

– Jag får spader! Jag är ett gummi-face; mitt ansikte rör sig hela tiden. Så jag har en liten kråka på min axel som kraxar: Stone-face! Stone-face! Stone-face!

Jag vill stötta Siri och säger att ibland får man akta sig för sociala medier.

I Siris tolkning står alltså Busterrollens olika åldrar i fokus och Suzanne säger att hon själv initialt var lite stum inför det sättet att tolka texten. Men genom Siris sätt att arbeta sceniskt växte en allt klarare förståelse fram hos Suzanne som gjorde att hon kunde bestämma:

– Här är Buster vuxen, här är hon en sextonåring och här en treåring.

Som ni märker, säger Suzanne "hon" om Buster, vars kön alltså är en ytterligare dimension pjäsen jonglerar med. Jag får ett infall att författaren, Gunilla Linn Persson, troligen inte helt medvetet men vem vet, likt en trollkarl plockar upp de mest överraskande skiften och hisnande volter ur sin berättarhatt.

När vi talas vid några dagar efter föreställningarna, är Siri fortfarande uppfylld av mötet med publiken och funderar kring hur hon uppfattat att den reagerat, särskilt de två barngrupperna.

De tycker att det är läskigt när Pappa Joe slåss. De är rädda att vi ska skada oss på riktigt. De har sådan empati och frågar om vi slogs på riktigt, och om det gör ont?

Suzanne säger:

– Barnens sympati är så stark så de oroar sig. De har en väldig ömhet för skådespelarna. Och de har en dröm om att kunna göra det ensemblen gör.

Jag frågar om Siri uppfattat att barnen blivit rädda?

– De är med på att vi spelar teater men reagerar när det smäller. Det visar också att de är med på galoppen. Om de trott att det var på riktigt skulle de ha avbrutit. Ja, det är teater men de ändå inte riktigt säkra på om vi slåss på riktigt. De vet inte om det är en örfil på riktigt.

Med Suzanne diskuterar jag att en 9-åring, skrek Lägg av! till Pappa Joe när han slog Buster.

– Barn säger sin känsla direkt istället för att tänka den, som vi vuxna gör. Killen ville göra det bättre: "Så där gör man inte. Aja baja." Han är kanske en förbättrare, eller en ansvarstagare. Han hade en idé om verkligheten, att vilja göra den bättre. Men de är klara över att det är en skådespelare i en föreställning på en teater som gör det.

Vi konstaterar också alla tre, att det var skillnad mellan 8-åringarna och 9-åringarna som publik. De äldre kändes på något sätt starkare, och fann sig snabbt tillrätta med frimodiga skratt. 8-åringarna var mer storögda och Suzanne säger:

– De befann sig mer i det magiska, de tar in det magiskt. Men det är också skillnad mellan föreställningarna. Vi ska absolut prova den på flera åldrar.

Jag frågar Siri hur det känns när en barnpublik som är helt inne i dramat, skriker Lägg av!

– Då är det teaterns magi. Eller som någon sorts verklighet för dem. När jag spelade katt i en annan föreställning kom de fram och sa: Vi ska köpa en katt, kan vi köpa dig? När de sedan rörde vid mig blev de så besvikna: – Men du är ju en tygkatt!?

Jag är sedan länge intresserad av att försöka förstå hur barnpubliken reagerar, tänker och tror när de upplever en teaterföreställning. Och Suzanne och jag har diskuterat saken sedan vårt första samarbete för femton år sedan i spädbarnsföreställningen Babydrama. Då var grundfrågan om människan redan som spädbarn kan skilja mellan en vardaglig yttre verklighet och en teaterföreställning särskilt framarbetad för dem. Och så gott som alla barn visade tydliga tecken på att de kunde skilja på vuxet vardagsprat och vår föreställning. Så det är fullt möjligt att människan har en inneboende förmåga, oavsett ålder, att så att säga kategorisera teater som teater, även om själva beteckningen teater ännu inte finns. Man behöver inte veta vad teater är för att uppleva det. Och tur är väl det!

I slutet av mina samtal med Suzanne och Siri försöker vi sammanfatta hur vi ser på pjäsen och föreställningen; vad den handlar om och hur den verkar i oss och publiken. Vi finner en ingång via att Gunilla Linn Persson valt just Historiens Störste Stone-face, Buster Keaton, som en sorts emblem, alltså en vuxen som inte visar sina känslor, som inte vill röja sig, som inte vill visa sin sårbarhet. Jag erkänner att det bitvis är svårt för mig som åskådare, därför föreställningen väcker så starka känslor. När jag funderat på min reaktion har jag lagt märke till att känslorna inte är inskrivna i pjäsen; de gestaltas inte men de fyller allt utrymme mellan raderna och där uppstår ett kolossalt känslotryck. Suzanne är inne på samma spår och förtydligar att författaren har ett starkt stiliserat sätt att berätta, där det lättsamma och groteska går hand i hand.

Det är tragikomiskt, farsartat och hemskt, samtidigt som familjen inte låtsas om det,

säger Suzanne och fortsätter:

– De vuxna är arketyper för självupptagna föräldrar; besatta av varandra och överdrivna stereotyper i sina könsrollsmönster.

Vi berör också att pjäsen har tydliga klassmarkörer; att familjen Keaton är en fattig arbetarklassfamilj, vilket flera vuxna i publiken uppskattat och berörts av. Det brast för en av dem i en rörande scen mellan lillebror Harpo och Hjälparen Houdini där Harpo för första gången i sitt liv får ett par perfekt sittande skor istället för de slitna båtar han växt upp i.

För Siri handlar pjäsen om att överleva och hon ser en styrka i barnen Buster och Harpo som växer under föreställningen. Siri ger röst åt sin tanke:

– Jag klarar mig, jag har en tro på mig själv – fuck it! Jag åker dit (till månen) och gör det jag behöver. Det där finns hos små barn, det vet jag, en möjlighet finns. Det är jag, Buster, som tagit kontakt utanför familjen för att få hjälp. Kom hit, se detta, hjälp oss!

Men där finns också en skuld gentemot lillebror Harpo. Jag, Buster, tog smällen men kunde inte täcka allt, inte veta eller se allt.

Vi enas om att det är härligt när en föreställning talar det egna jagets styrka och att hjälp finns för den som kan söka den.

– Ja, jag ser styrkan hos rollen och själva berättelsen menar att du är inte ensam, säger Siri.

Ann-Sofie Bárány, Stockholm, 28 april 2021

Bilderna:
Teckning "I hu´vet på Unga Klara" av Suzanne Osten.
De sepia-tonade bilderna är tagna av fotograf Sara P Borgström.
Övriga färgbilder är tagna av Josefin Wulff och Ann-Sofie Bárány.

Bild av Ann-Sofie Bárány. Foto: Ingrid Borggren. Form: Parasto Backman.

Kortfilmerna nedan är filmade av Ann-Sofie Bárány.

Läs KRÖNIKA l av Ann-Sofie Bárány här.

Läs KRÖNIKA ll av Ann-Sofie Bárány här.

Läs krönika lll av Ann-Sofie Bárány här.


BUSTER KEATON PÅ MÅNEN:

Medverkande: Gustav Deinoff, Siri Hamari, Parwin Hoseinia, Maria Johansson, Klas Lagerlund, Dijle Yigitbas.

Av Gunilla Linn Persson Regi Suzanne Osten Dramaturg Erik Uddenberg Scenografi och kostymdesign Rikke Juellund och Annika Tosti Maskdesign Linda Gonçalves Musik Maria Johansson Josephsson Ljusdesign Torkel Blomkvist Koreografi Rickard Hasslinger Ljuddesign Robin af Ekenstam Regiassistent Josefin Wulff Attributmakare Sofia Andersson Grafisk design Studio Parasto Backman Processforskare Ann-Sofie Bárány Repetitionsobservatör Rasmus Lindgren (Backa Teater) Förlag Teater & Musik

Buster Keaton på månen har premiär 20 augusti 2021.

Läs mer och boka biljett här.

Spela Suzanne Osten efter första mötet med barnpublik. Suzanne Osten efter första mötet med barnpublik.
Suzanne Osten efter första mötet med barnpublik.

Lyssna till KRÖNIKA IV av Ann-Sofie Bárány här!

Ann-Sofie Bárány läser sin egen text "De sista två veckorna inför premiär".

Läs KRÖNIKA lll av Ann-Sofie Bárány här!

KRÖNIKA lll "Rollarbete" publicerades den 27 april 2021.

Lyssna till KRÖNIKA lll av Ann-Sofie Bárány här!

Ann-Sofie Bárány läser sin egen text "Rollarbete".

Läs KRÖNIKA ll av Ann-Sofie Bárány här!

KRÖNIKA ll "De första repetitionsveckorna" publicerades den 24 mars 2021.

Lyssna till KRÖNIKA ll av Ann-Sofie Bárány här!

Ann-Sofie Bárány läser sin egen text "De första repetitionsveckorna".

Läs KRÖNIKA l av Ann-Sofie Bárány här!

KRÖNIKA l "Workshops" publicerades den 15 februari 2021.

Lyssna till KRÖNIKA l av Ann-Sofie Bárány här!

Ann-Sofie Bárány läser sin egen text "Workshops".