Nyheter : I huv’et på Unga Klara

2021-03-24: Dramatikern Ann-Sofie Bárány följer arbetet med föreställningen Buster Keaton på månen på nära håll och ger oss inblickar i den konstnärliga arbetsprocessen. Efter de inledande workshopveckorna är det nu dags att repetera "på riktigt". I veckans krönika intervjuas både Suzanne Osten och skådespelaren Klas Lagerlund, som spelar lillebror Harpo i föreställningen.

I huv’et på Unga Klara - Krönika Il

av Ann-Sofie Bárány

Lyssna på krönikan här.

Repetitionernas första veckor

"Jag började se det genom perukerna." Klas Lagerlund, skådespelare

Efter de inledande workshopveckorna som jag berättade om i min första krönika, är det dags för ensemblen och Suzanne att repetera "på riktigt".

Även i det fallet har Suzanne ett eget sätt att arbeta, nämligen att fokusera på pjäsens så kallade scenanvisningar. En pjäs scenanvisningar är det som berättar historien runt själva replikerna, dvs var och när allt utspelar sig, hur allt och alla ter sig och variationen på hur mycket sådan beskrivning en dramatiker gör är oändlig. Någon skriver inga scenanvisningar alls, någon annan är ytterligt precis, och i Gunilla Linn Perssons pjäs som är aktuell för det här arbetet, talar en – i mina öron – personlig och tydlig författarröst.

"Barnen knäar runt, som Groucho Marx, försöker krympa sig själva.  De är två pygméer.  Mamma Myra flaxar som en skadskjuten kråka. Bara zebran är lugn."

Suzanne menar att scenanvisningar tecknar "pjäsens inre" genom att skådespelarna "går" och detaljerat följer vad dramatikern tänkt och avsett. Men det originella är att Suzanne ber ensemblen läsa och gå enbart scenanvisningarna, utan att säga några repliker.

Se en film här - där Suzanne svarar på frågan om hur hon arbetar med ensemblen i det inledande repetitionsarbetet (eller titta på filmen längst ned på sidan!).

Jag förstår det här som ytterligare en sida av att ensemblen ges sätt att bearbeta och ta in pjäsen med hjälp av så många kanaler som möjligt, på så många sätt som möjligt, och att just det här momentet tydliggör, konkret och rumsligt, vad dramatikern tänkt, känt och vill.

Därefter tar nästa repetitionsmoment vid som Suzanne kallar "vi skissar".

Suzanne vill få upp farten i repetitionsarbetet, säger hon på min fråga, genom att lägga en skiss över scenerna där det så att säga räcker att veta ungefär vad som händer och vad det är för situation. För att skissa en första lösning på en scen behöver inte ensemblen veta, kunna, förstå allt eller ha alla svar. Syftet är att få ett material att utgå ifrån som sedan kan ändras och, intressant nog, säger Suzanne att hon vill att skådespelarna ska vara lika kunniga som hon själv är kring vad som händer i scenerna. Någon kanske undrar varför jag tycker att det är intressant? Regissörsrollen har många, många sidor; en del magiska och mystiska, en del fullständigt plattfotskonkreta; vissa vill hårdregissera sin ensemble in i minsta blickvinkel medan andra för fram sin tolkning som något de önskar och söker. Suzannes sätt att arbeta, kräver självständigt fungerande skådespelare som kan prova hennes förslag med gott humör och samtidigt bevara sin egenart, sitt eget tänkande. Regissörens förslag provas först, men därefter är rummet öppet för andra förslag. När jag sitter med under en repetition får jag både intrycket att ledarskapet är kristallklart och att alla samtidigt arbetar självständigt. Någon enstaka gång hör jag, förståeligt nog, en trött skådespelarröst säga: – Men du sa tvärtom igår, Suzanne.

Klas Lagerlund, som spelar lillebror Harpo i familjen, berättar att han tycker om Suzannes sätt att skissa fram en snabb överblick. – Man vet var man är och vart man ska.

Klas säger att arbetssättet är som att komma hem. – Det är ett kreativt skapande i grupp och jag har känt i hela mitt liv att Unga Klara är min plats. Jag har arbetat här den mesta tiden sedan min examen 2015 och jag såg föreställningar här som barn som betytt mycket för mig.

Det är dock första gången Klas arbetar med Suzanne och han beskriver sina intryck så här:

Allt är möjligt, alla förslag prövas. Det finns en öppenhet och lekfullhet plus en intellektuell analys som pågår i Suzanne. Den pågår hela tiden inom henne, det syns, men den dominerar inte i rummet. Men trots sin i grunden positiva inställning, kände sig Klas stundtals stressad och frustrerad i början av "skissandet". Klas pratade då med Suzanne, sina kollegor men, som han säger, allra mest med sig själv.

Var lugn. Det är en skiss. Den kommer att ändras. Ha tillit till tiden.

En grundsten i Suzannes arbetssätt som jag hittills bara snuddat vid, är den fysiska träningen och, mer precist uttryckt, valet av spelstil för den aktuella föreställningen. För Buster Keaton på månen har Suzanne valt slap-stick och tar till sin hjälp, pedagogen och koreografen Rickard Hasslinger, tillika mimare och skådespelare. Det som inte Rickard vet om Buster Keaton är inte värt att veta och hans kärlek till fysisk, komisk teater vilket slap-stick är, sprider sig i rummet runt honom. Med honom arbetar ensemblen så gott som dagligen. Slap-stickträningen skapar en gemensam referens för ensemblen och jag undrar om inte slutresultatet skulle kunna bli att familjen Keaton ibland rör sig på ett gemensamt, liknande sätt; något familjer inte sällan gör. Den gemensamma fysiska träningen kan sägas skapa en dialekt i ensemblens kroppsspråk som är subtilt igenkännbar för åskådaren. När jag frågar Suzanne om valet hon alltid gör kring en föreställnings fysiska spelstil, säger hon att då slipper skådespelarna hitta på allting.

För Klas är det fysiska uttrycket själva grundstenen i rollarbetet; Harpo-rollen har nämligen nästan inga repliker. Istället beskriver Gunilla Linn Persson Harpo i scenanvisningarna och Klas letar därför efter Harpo på olika sätt. Klas försöker avlyssna hur han reagerar och inom sig svarar på vad de övriga rollerna säger och gör, och den vägen ge liv åt rollen i kroppsliga uttryck. – Jag tänker på hur jag står, hur jag går, hur jag känner något och jag tänker hela tiden och testar och olika saker. Men eftersom det inte finns några ord får jag skapa det utifrån min egen kropp. Publiken ser allting; allt i kroppen syns och publiken "läser" kroppen.

Klas och jag talas vid två gånger med några veckors mellanrum och han säger vid vårt andra samtal: – I början kände jag mig låst av att Harpo bara står och tittar på vad de andra gör. Nu har jag blivit mycket friare. Det är väldigt skönt. Jag blir nyfiken på den här utvecklingen och frågar hur Klas kommit dit?

– Jag har arbetat mer självständigt, tror jag. I början följde jag Buster, svarade på Buster. Nu får Harpo vara en egen person. Jag fokuserar mer på mig, på Harpo. Jag har skiftat fokus, går in i egen värld. Berättelsen är ju Busters, skriven ur Busters perspektiv. Det skrivna ordet är Busters men Harpo har inte det. Antingen kan en så’n roll vara en välsignelse eller en förbannelse. I början kände jag mig ofri och jag fokuserade på det skrivna. Nu har jag känt att det finns luft; jag gör min egen resa, hittar på min egen grej.

Jag kan bekräfta att jag efter en veckas paus i mina besök på repetitioner ser en ny Harpo vilket sprider en sådan glädje. Han är en glad liten galning, tänker jag. Klas plan är att Harpo ska gå igenom sina åldrar i pjäsen, alltså barndom och ungdom, via sina peruker.

Med perukerna tar Harpo olika roller och nu kan jag leka med dem. Från början kändes det påklistrat att jag skulle byta peruk, jag hittade ingen röd tråd, ingen mening med perukerna men förra veckan hände något; jag kände att jag kan bygga en resa via perukerna och då bad jag om att få fler, då fick jag fyra till.

Hur många har du nu, frågar jag och Klas svarar: – Åtta! Vi gapskrattar.

Klas fortsätter: – Suzanne sa från början att Harpo kan klä ut sig till vem som helst, att han ändrar form och gestalt. Jag började se det genom perukerna; (Klas skrattar igen) hitta min egen Harpo, hur jag kan göra, hur jag kan bygga en utveckling.

Vi skrattar också åt en händelse från dagens repetition när Klas idogt jobbat med perukerna och i ett fall där han blixtsnabbt flyger upp på fötter igen, tappade peruken och kom upp utan. Jag säger: – Du kom upp helt naken, vem var du då?

Det går inte att ta miste på hur glad och lättad Klas är över att ha hittat sin väg in i den näst intill stumma rollen. Jag förstår honom så väl, ännu mer eftersom Suzannes arbetssätt är att hela ensemblen alltid är på plats, hela dagarna oavsett vem som har repliker. Och i den färdiga föreställningen kommer också så gott som alla att alltid vara på scenen och var och en av rollerna berättar sin historia, vilket för mig som åskådare ger en känsla av att befinna min inuti en värld, istället för åtskild från scenen. Det pågår ett berättande i varenda hörna och mitt inre – min inre scen, skulle man kunna säga – tas i anspråk med besked.

Men Suzanne vore inte Suzanne om hon dogmatiskt följde ett sätt att arbeta. Plötsligt slutar skissandet och arbetet med en scen blir otroligt detaljerat och hon säger: – Nu tar vi det jävligt långsamt så ni får fatt i alla moment. Då kan en minut i den tänkta föreställningen få ta 45 minuter att gå igenom. Och det här är ingen överdrift. I ett sådant läge är ensemblen i full gång med scenen, alla är uppe på golvet, och regi och skådespeleri "pratar" så att säga direkt med varandra: skådespelarna agerar med eller utan repliker och Suzanne ömsom svarar, ömsom dirigerar men hon tolkar också hur rollen hon talar till förändras, till exempel den koleriska Pappa Joe: – Där blir han argare och argare, och NU blir han gråtmild, och DÄR pratar han med helt vanlig röst. Samtidigt ropar Buster från sitt hörn: – Jag måste vakta Harpo också. Det är emellertid lättare sagt än gjort, eftersom Suzanne har regisserat ner Harpo i Pappa Joes barndomsminnes guldfiskskål… Och Mamma Myra, i sin egen lilla värld, ska börja leta efter något, oklart vad. När jag ser på Klas, mitt i denna spärreld av samtidiga dimensioner han och hans kollegor arbetar med, får jag en bild av att han lyssnar med hela sin kropp, nästan med sina porer. Lyssnandet stör så att säga inte det fysiska arbetet ett uns, utan tvärtom skapas nästan synliga band mellan regibordet och skådespeleriet. Och samtidigt med allt annat, kommer koreografen Rickard med sina förslag, denna dag via Zoom. Och samtidigt ska de två musikerna hitta sina exakta volymer, pauseringar och sitt inbördes samspel. Och samtidigt… och samtidigt… och samtidigt… Det korta nuet som repeteras är sprängfullt av samtidigheter och jag måste få erkänna min kolossala beundran inför skådespeleriet som konst. Det sägs att den unga generationen är van vid och skicklig på multi-tasking men de kan faktiskt slänga sig i väggen i jämförelse med vad jag bevittnar. En fråga jag ofta hört ställas till skådespelare är hur de kan minnas så mycket text. Men repliken är toppen av ett isberg!

Ann-Sofie Bárány, Stockholm, 24 januari 2021

Bilderna:
Teckning "I hu´vet på Unga Klara" av Suzanne Osten.
Repetitionsbilder föreställande ensemblen. Foto: Sara P Borgström.
Bilder på Klas Lagerlund, skådespelare. Foto: Josefin Wulff.
Bild på Suzanne Osten. Foto: Sara P Borgström.
Bild av Ann-Sofie Bárány. Foto: Ingrid Borggren. Form: Parasto Backman.

Kortfilmerna nedan är filmade av Ann-Sofie Bárány och Josefin Wulff.

Läs mer om Buster Keaton på månen här.

Läs KRÖNIKA l av Ann-Sofie Bárány här.


BUSTER KEATON PÅ MÅNEN:

Medverkande: Gustav Deinoff, Siri Hamari, Parwin Hoseinia, Maria Johansson, Klas Lagerlund, Dijle Yigitbas.

Av Gunilla Linn Persson Regi Suzanne Osten Dramaturg Erik Uddenberg Scenografi och kostymdesign Rikke Juellund och Annika Tosti Maskdesign Linda Gonçalves Musik Maria Johansson Josephsson Ljusdesign Torkel Blomkvist Koreografi Rickard Hasslinger Ljuddesign Robin af Ekenstam Regiassistent Josefin Wulff Attributmakare Sofia Andersson Grafisk design Studio Parasto Backman Processforskare Ann-Sofie Bárány Repetitionsobservatör Rasmus Lindgren (Backa Teater) Förlag Teater & Musik

Buster Keaton på månen har premiär 20 augusti 2021.

Biljetterna släpps senare i vår.

Lyssna till KRÖNIKA ll av Ann-Sofie Bárány här!

Ann-Sofie Bárány läser sin egen text "De första repetitionsveckorna".

Läs KRÖNIKA l av Ann-Sofie Bárány här!

KRÖNIKA l "Workshops" publicerades den 15 februari 2021.

Lyssna till KRÖNIKA l av Ann-Sofie Bárány här!

Ann-Sofie Bárány läser sin egen text "Workshops".

Spela Suzanne Osten berättar hur hon gör! Suzanne Osten berättar hur hon gör!
Suzanne Osten berättar hur hon gör!