Inom ramen av en gotisk saga berättas om den unga flickan Teodora som just har just gift sig med sin betydligt äldre och försupne man herr Filip och flyttat hem till honom och hans uråldriga mor, fru Kött. Teodora älskar doften av snö och springer gärna ute om nätterna. Fru Kött smaskar i sig räkor på sin kammare, samtalar med sin hund och tar emot oväntade besök.  I korridorerna irrar huvudlösa hönor runt.

”Skynda dig att dö Teodora, de vuxnas helvete är inte alls lika roligt!” 

Kvävd i en familj som snart äter upp sig själva och håller Teodora helst till i barnkammaren bland spökande leksaker. Dessutom är hon inte ett dugg förälskad i herr Filip, utan hans bror, varulven Roland, som driver omkring i snön runt slottet där de bor och slaktar allt som kommer i hans väg. Han vädrar hennes intensiva längtan efter passion och lockar ut henne på förbjudna marker. För Teodora är detta precis vad hon väntat på, ventilen till frigörelse och en väg ut från det dammiga slottet.  
Roland tycker dock att hon skulle vara snyggast som ett lik.

Ett mord begås. Plötsligt är alla på jakt efter en mördare och gläfsande hundar får vittring bland blodspåren i snön. Allt medan fåren leker och bräker. Ett får efter det andra dödas. Vad som börjar som en oskyldig dans växer snart till en rasande orgie - Lammungarnas fest.

Leonora Carrington skriver Lammungarnas fest endast 23 år gammal. Mitt under andra världskrigets utbrott och sitt eget personliga sammanbrott fattar hon pennan istället för penseln och skriver sig igenom en tid av flykt, uppror och smärta. Det blir en tygellös fest i ondska, fullt av märkliga begär.  

Leonora skrev sig fri från sitt förflutna. Det blev en slaktfest.
Pjäsen blir länge liggande. 
Men vi har hittat den.