- Det kräver ju verkligen sin kvinna att dramatisera den (Anyurus roman), som tur är har vi ju här en sådan kvinna - Farnaz Arbabi. Hon manövrerar skickligt det här materialet och har gjort en väldigt effektiv berättelse.

- Farnaz Arbabi har både dramatiserat och regisserat texten och hon har plockat fram det sakliga ur Anyurus lyriska och gåtfulla roman. Gjort den tydlig och till något eget, även om intrigen är densamma, liksom människorna, miljön och den isande kontentan: någon gång ganska snart, i en av de möjliga framtider som vi lägger grunden till nu, kan Sverige se ut så här.

- Farnaz Arbabi tar sig skickligt an en science fiction-dystopi om nationalism, extremism och rädsla. En mörk historia som slutar med ljust hopp.

- Föreställningen innehåller många fina scener. Dervischdansen är fantastisk, pappan som säger till dottern ”Vi är en kärleksdikt”. Rädslan för medborgarkontrakt.

- En stark värme och närvaro växer i ensemblen under kvällens gång, kontaktviljan och samtalslusten går nästan att ta på.

- Ett ämnesmässigt självklart material för Unga Klara, nationell scen för barn och unga, som ofta sätter ljuset på rasism och normer, här i samarbete med Uppsala stadsteater och för en publik från 15 år.

- De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är en gripande påminnelse om hur illa det kan gå. En vass och rapp samtidskritik som ibland biter till och blir djupt berörande.

- I grund och botten tycker jag att man har gjort något väldigt fiffigt. En present till ungdomarna.

- Ensemblen är lysande med tätt samspel.

- Också en vänlig humoristisk ton får plats, med underbara insatser av enskilda skådespelare som var och en har sina stunder i denna verkligt tillgängliga och förstås angelägna föreställning.

- Nästan hela den långa första akten utspelar sig i den där seriebutiken. Den är oerhört fint och detaljerat uppbyggd, med fanzines, kartonger, dåliga provokativa konstböcker, intressant politisk konst, nytt och gammalt i en enda röra, i ett litet rum man tror på. Ett skräptempel. En jättefin ram till korta täta små scener gör just det som romanen gör, vrider på provokatörer, terrorister, aktivister och svennar och låter dem tala. Det är svart som kol, men låter också alla vara roliga, begripliga.

- Skådespeleriet är väldigt fint, Tina Pour Davoys flicka är ett skälvande porträtt, sen har vi lättsamheter också, Robin Kellers olika porträtt och karikatyrer av serietecknaren och skolkuratorn och så vidare, de är underbara.”

- Berättelsens två parallella lager får på Unga Klaras scen fysisk form. Nour/Annika har dubblerats i två skådespelare: Ester Claesson och Tina Pour Davoy som båda gör något självklart och självlysande av rollen, var och en på sitt sätt.

- Robin Keller, Rita Lemivaara och Davood Tafvizian går in och ut ur birollerna. Särskilt Keller adderar sin slängiga humor, och Lemivaara gör bland andra flickans bästis med raffinerad tonårselegans.

- Det är storslaget hur scenrummet vidgas och terrorns verkningar får ta bombastiska uttryck i form av projektioner, snurrande dervischdans och en upprepad utfodring med infernaliska skinkmackor.