← Nyheter Krönika - I huv'et på Unga Klara

2022-09-09: Dramatiker Ann-Sofie Bárány följer arbetet på, bakom och framför scenen hos Unga Klara. I den tredje krönikan träffar hon några av de nyckelpersoner som lägger grunden för det magiska mötet mellan ensemble och publik.

I huv’et på Unga Klara

av Ann-Sofie Bárány

Lyssna på krönikan här.

Publikarbete på Unga Klara

Det här blir den sista krönikan jag skriver kring Unga Klaras sätt att arbeta och den ska belysa delar av det publikarbete som ständigt pågår bakom scenen. Jag har valt att lyfta fram andra yrkespersoner än skådespelarna, vilkas arbete såväl under föreställningarna som kring dem, naturligtvis är en grundbult i arbetet gentemot publiken.

Jag börjar med att samtala med Mia Hertler, som är försäljnings- och publikansvarig. Mia ansvarar för publikvärdarna, dvs de som står för hur publiken tas emot i foajén. Hon arbetar också med skolbokningar och andra gruppbokningar. Jag frågar hur det ser ut idag med att få barn och unga till teatern. 

– Det går upp och ner, svarar Mia. Det beror på vad man spelar; själva berättelsen är viktig, jag ska kunna prata om den med beställarna. Det ska vara pedagogiskt, det ska finnas ett djup, det ska vara konst, och det ska vara roligt och lockande. Förskolepedagogerna behöver man inte locka och pocka, de är jättetacksamma att bjuda in. För de minsta är det så lite "storteater", alltså fullskaliga satsningar som Unga Klara gör. För lärarna är det annorlunda. Det kan handla om ifall man vågar åka iväg med 30 barn/unga. Det kan bero på hur trygg man är som lärare men också andra praktiska och tidsmässiga faktorer. Så det gäller att fånga pedagogerna, säger Mia, som sedan nära trettio år jobbat med barn och unga på flera institutionsteatrar i Stockholm. 

Unga Klaras pedagog, Julian Vigil som vi återkommer till, är väldigt viktig, säger Mia. Julian kan arbeta både före och efter gruppens teaterbesök och även presentera ett gediget lärarmaterial.

Varför blev det arbete inom teater för dig, frågar jag Mia?

– Mina föräldrar har jobbat inom teater och jag var med dem när jag var liten. Men som vuxen, mer eller mindre, halkade jag in och sedan blev jag kvar. Jag gillar de besvärliga ungarna; de stökiga som sedan kan få en upplevelse och vi kan se att de vänder. För mig är barn och ungdomsteater något alldeles särskilt. Jag älskade Farnaz Arbabis föreställning "X" men det starkaste minnet är Suzanne Ostens uppsättning av "Flickan, Mamman och soporna" som jag såg när min son var liten. Jag bröt ihop helt och grät och min son satt och klappade på mig och sa att det (historien) skulle gå bra. Som vuxen gråter man men barnen ser något hopp.

Jag säger att kanske det hoppet finns inom barnen själva.

Innan vi skiljs ber jag Mia berätta om arbetet med Unga Klaras publikvärdar, dvs de som är ansvariga för mottagandet av publiken. 

– Hur tänker du om publikvärdarnas jobb? 

De behöver vara serviceinriktade, komma från skilda bakgrunder, och inte vara särskilt blyga. Jag tycker också att det är viktigt att de är i olika åldrar så det blir en balans i gruppen och i foajén. Jag letar efter de som är glada, öppna och positiva men de ska också kunna ta ansvar och kunna ta folk. Meningen är att de ska skapa en god stämning. Deras sysslor är förstås att kolla biljetterna, men också att ge information och sitta med på föreställningen och "hålla i" publiken där inne om något händer. Unga Klaras värdar relaterar till publiken, så sker inte på alla ställen. Hit kommer en massa barn som aldrig varit på teater – de ska ses, bekräftas, känna sig välkomna. Det ska ske ett möte! 

Jag inflikar att många barn som kommer hit vet inte vad teater är, och tänk att få vara med och forma deras första intryck och upplevelse. Mia bekräftar det och konkretiserar det:

– Här ska någon titta på en med innebörden: kul att just du kommer. 

För att veta mer om arbetet publikvärdarna gör, traskar jag ner till teaterns foajé där jag samtalar med Ella Widman. Ella har arbetat som publikvärd på flera institutionsteatrar och sökte sig nyligen till Unga Klara för att få komma närmare både publiken och ensemblerna.

– På Unga Klara är man är närmare publiken och mötet blir mer personligt, vilket är jättekul. Jag tycker att det är bättre att vi, som här, inte bara slussar in publiken; det ger mer. Vi är också närmare själva produktionen här. Vissa föreställningar hälsar vi på ensemblen inför föreställningen, vilket är både roligt och förbättrar hur vi alla samarbetar kring publiken. Om något händer under föreställningen, vilket sällan sker, kan någon ur ensemblen lättare fånga ens blick. 

Jag ber Ella beskriva sitt arbete.

– Vi kollar biljetter, har koll på säkerhetsaspekter som brandsläckare, nödutgångsskyltar, och är den osynliga säkerhetsfaktorn. I och med det kan ensemblen koncentrera sig helt på sitt arbete. För ensemblen är publikvärdarna en säkerhet. 

Vi hälsar på alla i publiken, så de känner sig välkomna. Jag försöker också uppmuntra publiken inför att de ska se föreställningen och vara inspirerande. Vi har viss information som ska ges och kan ibland ge en introduktion. Vi är tillgängliga efteråt och det är mest skolklasserna som vill ha kontakt med oss. De kan fråga vad pjäsen handlade om "egentligen"? Vi svarar med att be om deras intryck och de berättar och vi bekräftar att deras upplevelse är "rätt".

Jag kommenterar att Ella ser så glad ut när vi talas vid och frågar vad arbetet ger henne personligen.

– Jag har ett eget intresse för mask och kostym och får chans att se mycket teater. Jag får iaktta publikens olika reaktioner, och ofta vill de hälsa till ensemblen eller berätta något de associerar till. Jag får vara en kugge i ett kulturskapande.

Julian Vigil, är pedagog på Unga Klara och arbetar som sådan i direktkontakt med publiken. Han är musikpedagog i grunden, har arbetat på Kulturskolan, och är både kulturpedagog och musiklärare. När jag frågar vad är roligast med ditt jobb, svarar Julian snabbt: 

– När jag får träffa publiken och jobba direkt med dem. Jag har turen att mitt jobb är roligt över lag. 

Julian rekryterar referenspublik till föreställningarna, men besöker också skolor för att erbjuda workshops och aktiviteter inom Skapande skola, dessa i samband med ett föreställningsbesök. Arbetets innehåll med referenspublik planeras tillsammans med den aktuella regissören så det står klart vad man vill tar reda på, och vad man önskar lära sig av barnen eller de unga. Workshops är ett eller flera tillfällen då barnen tillsammans med Julian och/eller ensemble eller annan pedagog, får undersöka och arbeta skapande utifrån en tematik. Syftet är att skapa relationer till skolorna och till barnen. Julian berättar:

– Skolornas motivation är att skapa mervärde i teaterupplevelsen, ofta kopplat till föreställning. Barnen får en chans att reflektera kring intressant tematik och höra andras röster – och inte minst – skapa konstnärligt själv. Vi använder drama, teater, bild, musik, gärna dans – det ska finna olika estetiska uttryckssätt. Jag tänker som kulturpedagog där man blandar uttryck maximalt. Vi kan mötas alltifrån en timme till en dag, beroende på skolans och mina möjligheter. Arbetet med Skapande skola är väldigt lika workshopspassen. Skapande skola är ett bidrag skolorna kan söka från Kulturrådet. 

Jag frågar Julian hur han uppfattar representationen i publiken?

– Min känsla är att vi får göra insatser så att ytterstadsområdena kommer hit. Därmed blir det en mer blandad publik. Hinder för dem är brist på tid, personal och pengar. Vi kan erbjuda att både hämta och lämna publik, just för att verkligen få en bredd. Men den största boven i dramat är lärarnas stress. "Åh va roligt men hur ska jag hinna", kan de säga.

Vi talar vidare om ojämlikheten vi ser idag; klyftan mellan fattiga barn och de privilegierade.

– Jag försöker förhålla mig till det och vill vara en motvikt. Vi ska ha stenkoll på vilka som kommer hit och därigenom också vilka som INTE kommer hit. Vi ska sträcka ut en hand till dem, alltså ofta skolor i så kallade utsatta områden. De kan vara referensgrupp, ibland subventionerar vi deras besök. Vi tar till alla medel vi kan. Om övriga samhället inte ställer upp så gör vi det.

Jag ber Julian berätta om någon föreställning som han tycker skapat kraft i barnen.

– Det är många men jag kommer aldrig att glömma reaktionerna som vi fick på premiären i Rinkeby på föreställningen "X". Reaktionerna var så spontana och helt ofiltrerade. 

De skrek: "Ja, precis så där är det, så där är det!” Efteråt fick vi stående ovationer länge, länge. Det var 120 högstadieungdomar, och de flesta såg teater för första gången. 

(Vi ryser båda två.) 

När jag frågar vad Julian skulle önska för framtiden talar han om att satsa på rektorerna. 

– Så att de förstår hur viktig kultur är för barnen som samhällsmedborgare och konstnärliga varelser. Rektorerna har makt. Idag är de är inte direkt ett hinder men vi skulle behöva stärka deras blick på att detta är en grundbult i deras arbetsuppgift. Jag skulle vilja ha rektorskvällar, vilket vi testade i våras men av hundra utskick så svarade ungefär tre på mailet. "Jättekul, men jag har inte tid", svarade de.

Låt oss nu gå tillbaka till själva källan, Unga Klaras grundare Suzanne Osten, som får frågan vad som utgör bakgrunden till det publikarbete som idag finns på Unga Klara?

– Redan 1967, när jag arbetade med den grupp vi kallade Fickteatern, ville jag utveckla ett perspektiv på metanivå. Jag är misstänksam mot det jag själv gör; har en forskande blick och ifrågasatte därför vad vi gjorde för barn. Jag fann att det vi gjorde var klichéer och stereotypier; ett allmänt underhållande inslag. Men vi grävde inte djupt och förändrande. Vi gjorde inte det barnen levde vilket jag såg när jag iakttog föreställningarna och publiken. Vi underhöll men jag ville gå djupare och skapa en gedigen konstnärlig kvalitet. Barnen tyckte om allt vuxna visade dem därför de inte hade sett något. 

- Att anlägga en sociologisk blick, fortsätter Suzanne, var min väg och att fråga mig vilken klass, vilken individualitet och tillhörighet publiken bestod av. Då kom det här med att testa in; att prova nytt material. Metoden var inte att intervjua barnen därför de säger bara vad de tror att vi vill höra. Jag iakttog istället hur de reagerade med sina kroppar, sin andning, sina ansiktsuttryck. Barns förmåga att återge vad de varit med om kom man lätt åt på gruppnivå men att komma i kontakt med dem individuellt gjorde vi genom teckningar och att vara med dem; försöka se vilka de är och vad de gör. Vi studerade barn, helt enkelt. Teaterlekar fanns med från början där vuxna och barn gör teater ihop.  Man ska inte nöja sig med att barnen säger att det är bra, därför de säger de alltid. Vuxna behöver gå in på en metanivå och granska också sig själva.

Om jag omedelbart följer Suzannes uppmaning att granska mig själv, instämmer jag i att publikens gillande är tungt vägande för många av oss konstnärer och frågar därför vidare hur Suzanne menar att det går att komma bortom "gillandet"? 

– Jag är intresserad av avvikelser. De kan sätta igång långa processer av reflektion hos mig, ifrågasättanden. Eller ge nya idéer. 

Jag ber om ett exempel.

– Nyligen såg jag en pojke komma in i scenrummet och direkt demonstrera att han går och sätter sig precis var han själv vill. En publikvärd sög blixtsnabbt in honom, och placerade honom på en av henne anvisad plats. Jag såg att han blev väldigt kränkt. Han hade gjort ett utspel, riktat mot några kompisar med innebörden: "Jag gör vad jag vill", och så kommer någon och bara sätter honom ner. Då visste han inte hur han skulle göra. Jag skulle istället ha tagit upp ett samtal med honom – det är väldigt viktigt att vi inte kränker barn – och han tog faktiskt ett språng; visade upp sig. Risken var att han kände sig dum och därför dummar sig ännu mer. Men det gjorde han inte. En sådan händelse kan leda till en större diskussion. Det som inte är nöjt tycker jag är jätteintressant. Om man, som regissör, hänger med sina skådespelare, och kan reflektera över vad man ser i samspelet med publiken, tror jag att man alltid kan fördjupa arbetet. Annars sitter vi där och vill bara ha beröm.

Jag frågar

– Vart vill du, vart tror du att man kan komma? Vad betyder "att fördjupa"? 

– Att nå något mer sammansatt, något mer nyanserat. Avstå från enkla lösningar som till exempel att försonas på slutet.

– Vad tror du att barnen behöver allra mest, frågar jag.

– Svängarna i dramaturgin, att vara i det totalt trygga rummet, att helheten i rummet håller så bra att de kan vara tysta, bli ledsna – då blir inte föreställningen ytlig vilket den blir om du samtidigt måste disciplinen i rummet.

Det svaret leder mig vidare att fråga hur Suzanne ser på relationen till de pedagoger som omger publiken.

– De är mina kollegor i projektet, de måste vara lika intresserade som jag och inte vara rädda för att något är farligt för barnen utan att det är utvecklande för barnen med allvarligt menad teater. Man får jobba med de som vill samma som jag, som oss.

Men så fungerar inte alla pedagoger därför undrar jag 

– De vanliga pedagogerna då?

– Om det är många vuxna i rummet från teatern, slappnar lärarna av. Om rummet däremot är illa hållet tar lärarna över för att bevara sin självkänsla och skolans rykte. Det handlar om en sorts rumskontroll med syfte att just få dem att slappna av. Det där förstod jag tidigt genom att prova mig fram och säga, till exempel till förskolepersonal: Ni behöver inte göra någonting. Vi klär av och på, och så vidare.

Suzanne fortsätter: 

– Metanivån är hela grejen. Jag påstår att jag är konstnär, då måste jag fråga mig om det jag gör är konst och om det håller konstnärligt? Det ska vara så bra konstnärlig kvalitet att det inte går att sätta någon stämpel på det, som exempelvis barnteater. Det är bara väldigt bra teater. 

Innan vi avslutar vårt samtal frågar jag Suzanne kring Unga Klaras samarbete med skolor, förskolor och dess pedagoger. Idag erbjuds de ett pedagogiskt material som kan användas före eller efter föreställningen, ibland bägge dessa. Det kallar Suzanne en service som gör pedagogerna säkrare på vad Unga Klara gör och står för. 

– Vi har tänkt något, och det underlättar. Tänder de så kommer de att hitta på eget, men de måste inte. Allra helst skulle jag skulle önska att det fanns fler konstnärer ute i skolorna. Lärarna borde inte ha den tyngden på sig. Det borde också satsas mer på dramapedagoger som vi kunde samarbeta med. Och förstås skulle teater vara gratis för alla barn och unga.

Som pricken över i:et får jag en pratstund med Unga Klaras VD, Stefan Hansen, som – bland sina många arbetsuppgifter – använder sin vassa penna för att opinionsbilda för barns rätt till teater och konst. Jag frågar Stefan hur hans personliga drivfjäder i arbetet ser ut.

– Jag har själv upplevt som ung att vuxna – dramapedagoger, regissörer, producenter – såg mig, lyssnade på mig och gav mig känslan att som ung människa vara värd att lyssna på och att det jag ville skapa var värt att satsa på. Jag gick en dramakurs på gymnasiet, de tog emot en stukad Stefan som var nervös för allt, framförallt min stamning. Jag var också mobbad under högstadiet på grund av min homosexualitet men hade två vänner och, lyckligtvis, följdes vi åt. På gymnasiet fick jag också tillgång till Malmö som stad och plats, inte bara mitt eget närmaste bostadsområde. Det var en växande period!

Jag frågar hur det blev just en dramakurs.

Häng med, sa någon, och då gjorde jag det. Min stamning var aldrig ett problem i det sammanhanget. De sa att jag har förmåga att fokusera, särskilt med min blick. Jag skrev också, ville sätta upp själv; jag var som frälst av dramatikens möjligheter. Det vill jag att vår publik idag också ska kunna bli. De ska också få möjlighet att bli inspirerade och bli en del av ett konstnärligt samtal. Det jag själv upplevde på gymnasiet var en ren knock-out och jag startade ett nytt liv med teater som innehåll. Jag fick allt stöd man kunde önska sig. Och lärdomar.

Jag tycker idag att vi som har tillgångar måste dela med oss. Vill vi att de ska se oss måste vi också vara nyfikna på deras skapande. De unga söker en plats att vara på och att förverkliga sina idéer och få vägledning och ta del av vår kompetens. Vi finns för att tjäna vår publik.

Vi talar vidare om önskan att de som behöver mest ska få mest. Jag frågar hur Stefan ser på jämlikheten vad gäller "fördelningen" av teater?

– Det finns ingen offentlig statistik för hur prioriteringar sker. Man säger bara ¨barn och unga¨ och inga andra formuleringar finns; inga garantier, inga säkerheter för att kunna tillgodose alla barn och unga. Vår kulturpolitik glömmer inte bort att barn och unga finns men "satsningarna" är minimala generellt.

Jag frågar hur det funkar att nå ut till alla?

– Vi har en stor grupp som är lyckliga kulturkonsumenter; de ser oss på Unga Klara, Unga på Operan, Teater Tre med mera. Men vi har tyvärr en mycket större andel som är olyckligt ovetande om att de inte tar del av vad de egentligen har rätt till, sett utifrån ett jämlikhetsperspektiv. 

Jag frågar vilka insatser Unga Klara gör för att jämna ut ojämlikheten? 

– Vi skapar möten, bjuder in skolklasser från olika områden, går emot segregationen som råder och låter de olika samhällsgrupperna mötas i vår salong. På våra föreställningar, oavsett om det är dagtid eller kvällstid, vill vi att skolklasser också möter andra publikgrupper. Salongen är en mötesplats!

Det största hindret för en mer jämlik sammansättning av publiken, tror Stefan är själva systemet som idag inte utgår från en jämlikhetstanke. Idag bygger det enbart på att subventionen används upp. 

– Men vi vet att det är samma grupp som alltid använder subventionen. En massa grupper söker aldrig. Så den mest ambitiösa får. Systemet bygger på att inte alla ska söka. Skulle alla söka skulle många bli utan. Därför behöver systemet ändras.

Ann-Sofie Bárány, Stockholm 9 september

----------------------------------------------

VILL DU BLI PUBLIKVÄRD?

Kontakta Mia Hertler på: [email protected]

VILL DU BLI REFERENSPUBLIK MED DIN SKOLA/KLASS?

Kontakta Julian Vigil på: [email protected]