← Nyheter I huv’et på Unga Klara

2022-05-14: Dramatiker och processforskare Ann-Sofie Bárány följer arbetet med Tuma och i den här krönikan får vi höra om krisinsatser, positiv energi - och vägen framåt.

I huv’et på Unga Klara

av Ann-Sofie Bárány

Lyssna på krönikan här.

Tuma har gått i mål
- Att inte alltid veta var skåpet ska stå

Unga Klaras senaste premiär, föreställningen Tuma, skriven och regisserad av Gustav Deinoff spelas nu för fullt i Lagret och det är dags att berätta om vägen till premiär. Projektet är från början definierat som utforskande och som gick att läsa i den förra krönikan samt höra i Unga Klaras nya podd, har syftet varit att låta barnskådespelare ha bärande roller samt att arbeta konstnärligt jämlikt inom den stora ensemblen. Utöver Unga Klaras ensemble och barnskådespelarna deltar en grupp skådespelare från Mosaikteatern med skilda funktionsvariationer.  

 Jag samtalar med Gustav en knapp vecka efter de tre premiärerna; en för varje skådespelarlag. Föreställningen har fått fina recensioner och ett varmt mottagande av publiken men det var verkligen ingen självklarhet, förstår jag på Gustavs berättelse. 

– Det var osäkert på ett sätt det inte brukar vara och jag visste inte om vi skulle kunna komma fram till premiär. Även i vanliga fall brukar det finnas känslor av kris, men då vet jag av erfarenhet att ensemblen brukar sammanfoga de olika delarna till en fungerande helhet. Den här gången visste jag verkligen inte. Det gällde allt: kontakt, hörbarhet, riktningar, själva berättelsen. Jag har aldrig gett så stora uppgifter till barn förut, och behandlat dem likvärdigt konstnärligt utifrån deras förutsättningar. Jag har inte heller arbetat med människor med funktionsvariationer som ensemblen från Mosaikteatern. Så frågan som hängde i luften var om föreställningen skulle falla på plats, sätta sig, som det brukar göra när jag arbetar enligt min vanliga metod?

Jag frågar vidare om Gustav även kände oro inför skådespelarna i Unga Klaras ensemble? Frågan kändes relevant eftersom jag lagt märke till under repetitionerna att deras arbetssituation skilde sig från en ¨vanlig¨ process. I arbetet med Tuma lades inte arbetsfokus på deras individuella rollarbete utan krutet lades på att de gav stöd åt att åstadkomma en fungerande helhet. De fungerade, utöver sina skådespelaruppgifter, även som backup åt sina yngre medarbetare och gruppen från Mosaikteatern. Gustav bekräftar iakttagelsen att även Unga Klara-ensemblens arbete påverkades. 

– Men när det gäller dem vet jag att det alltid kommer en dipp under processen då det känns stumt och långsamt, innan det svänger, fylls av liv och energi.

Jag frågar vidare vad Gustav gjorde när det var som svartast?

– Först satte jag mig med teamet och hade ett krismöte, där vi frågade oss: Vad ser vi, vad kan vi göra? På så sätt hittade vi några nycklar. Främst jobbade vi vidare med berättelsens centrum, dvs Tumas familj, att den skulle destilleras fram och förtydligas. Vi behövde förbättra, helt enkelt. Det såg vi tydligt. Jag fick mycket hjälp av dramaturgen Åsa Linderholm men också av mitt konstnärliga team. Huvudspåret, Tumas sökande efter Mormor, fick lite mera text och vi lyfte fram Mormor tydligare sceniskt. Jag fick en nytändning av att vi gjorde förbättringarna och att de gjorde så stor skillnad. Sakta, sakta växte sedan det där jag vet finns i vad som tidigare kändes som ett myller av kroppar och röster. Jag började känna att det går. Men jag hade varit nere i någon slags botten.

En ytterligare ¨krisinsats¨ Gustav nämner som kolossalt betydelsefull, var ett telefonsamtal med Unga Klaras andra konstnärliga ledare Farnaz Arbabi. Gustav berättar: 

– Jag sa att jag inte vet inte om det kommer att gå. Farnaz lugnade mig och påminde mig om att projektet är forskande; alltså ett experiment i sig. Hon sa också att jag själv kan bestämma att det inte kommer någon press eller publik ännu. – Du har lyckats redan, betryggade hon mig. Hon beskrev att hon hört ensemblen uttrycka att de uppnått ett arbetsklimat där alla känner sig trygga, kan arbeta tillsammans, respekterar varandra, känner sig jämlika. Så det viktigaste jobbet var gjort.

Något som också spelade stor roll för osäkerheten, berättar Gustav, var att processen inte haft referenspublik tidigt och kontinuerligt vilket Unga Klaras föreställningar brukar ha. Det gick inte rent praktiskt att genomföra därför barnskådespelarna själva går i skola och det är under skoltid referenspubliken brukar komma. Barnskådespelarna hade alltså vid genrepet aldrig spelat för full salong, utan fick ett genrep var inför premiärerna. Alltså fanns ett svettigt krisläge ur vilket Gustav och alla medarbetare envist jobbade vidare, Gustav berättar: 

– Unga Klara-ensemblen började lyfta den sista tiden och jag pushade dem att dra föreställningen framåt så under genrepsveckan tog alla jättekliv – det jag hoppades skulle hända, hände! I efterhand tänker jag att det vi investerat i början i att bygga en grupp, skapa tillit, arbeta både fysiskt och intellektuellt med vad vi berättar, reflektera över vad är det för konstverk vi vill göra tillsammans – allt det skapar en solid grund att stå på. Det är som en stor, gemensam tank, fylld med bränsle, och då kan något bli till. Jag är så extra glad att publiken och recensenterna uttryckt att Tuma är ett verk där man är tillsammans, att alla kroppar arbetar likvärdigt; att alla gör föreställningen ihop. 

Jag frågar Gustav vidare hur det har varit att arbetsprocessen inte följt våra vanliga konventioner? Jag syftar då på att alla har frågat, berättat, pratat, skojat hej vilt, vilket tagit mycket tid och utrymme under repetitionerna.

– Jag har fått ha ett väldigt tålamod. Men framför allt har jag fått förskjuta mitt perspektiv, och därigenom förändra min ingång i grunden: låta allt ta den tid som behövs. Inte hugga av någon med: Nej, det där är inte viktigt för vårt arbete eller liknande. Istället har jag velat utgå från allas olika perspektiv i rummet och att den som räcker upp handen vill något. Då får jag ge den tiden. Jag har hittat en helt annan ingång till hur jag arbetat och arbetar. Det minsta man kan begära av mig som faktisk auktoritet är att jag har samma vänliga inställning till allt och alla. Det är inte bara jag, Gustav, som ska bestämma vad som får ta plats. Vi har alla en slentrianmässig förväntan på det vanliga, dvs att vi arbetar så som det passar några av oss bäst. Istället har vi frågat oss hur ska vi –  just vi – kunna jobba ihop?

Jag tänker högt: 

– Du menar att lyssna på allvar och inte veta var skåpet ska stå? Inte veta bättre hela tiden?

Gustav bekräftar tanken och vi talar vidare kring hur annorlunda det sociala ansvarstagande sett ut i Tuma-ensemblen. De många frågorna och inkasten, inte sällan känslomässiga uttryck, beskriver Gustav som en positiv energi. 

– Mosaik-ensemblen har bidragit med otroligt mycket energi i form av känslor, även i själva arbetet. Det har funnits en ovanlig direkthet i olika uttryck av känslor som de formligen tryckt in i våra repetitioner. Vi jobbar ju hela tiden med känslor i skådespeleri så här har vi fått en extra dos! Det har påverkar arbetet så positivt. Ett exempel är hur en skådespelare från Mosaikteatern reagerade starkt när rollen Mormor fick röst i rummet via en inspelad stark skådespelarinsats. Skådespelaren blev alldeles hjärtekrossad, och var tvungen att lägga sig ner en stor del av arbetsdagen. En sådan händelse skulle kunna ses som att någon tar plats på fel sätt. Men så är det inte. Det gav oss en känslomässig input i föreställningen, tillförde djup i berättelsen. 

Jag får tanken att Gustav berättar om något jag tror faktiskt är grundläggande för det som kan kallas en Unga Klara-process men som är svårt att konkretisera. Men här har vi ett exempel att berätta. En person i ensemblen reagerar tydligt och öppet på själva arbetsmaterialet och den reaktionen får ta plats i allt och alla, vilket berikar: varje individ blir berikad, berättelsen blir berikad, föreställningen blir berikad. Det emotionella som erupterar under processen blir som en del av undertexten, säger jag och Gustav svarar:

– Precis så är det! Allt vi häller i tanken blir till den fundamentala brygd som kokar ihop till föreställningen och då är alla delar viktiga ingredienser. Det är ett gemensamt rollarbete, ett gemensamt föreställningsarbete. Det handlar om det som är emellan det uttalade. 

 Jag talar också med Jenny Kronberg, scenograf för Tuma, som arbetat med många Unga Klara-produktioner sedan 2015. Jenny beskriver en sällan skådad glädje hon tycker funnits i rummet under arbetet och att Gustav varit sitt bästa jag hela tiden. 

– Gustav har haft sådan närvaro, varit lyssnande, hanterat alla händer i luften, alla frågor, alla känslor. Jag är imponerad och har haft väldigt roligt. Det har känts som en ynnest att komma in i ett rum med sådan arbetslust. 

I samtalet med Jenny beskriver hon sitt perspektiv som scenograf och utifrån den rollen har mycket varit sig likt jämfört med andra processer på Unga Klara. Men vad som är speciellt för Tuma säger Jenny, var när Gustav och teamet ännu inte visste om de skulle komma till en ¨vanlig¨ premiär:

– Jag tänkte mycket på och vi pratade om att backa lite från vårt vanliga mål där alla jobbar och gör sitt yttersta och resultatet ska representera allas fulla potential konstnärligt, alltså ett färdigt slutresultat där vi blir bedömda, och vi bedömer oss själva. Och istället våga landa i, våga tänka, att det som publiken skulle komma in i fortfarande var en process. Och det är att alla arbetar tillsammans. Nu kom vi fram till en föreställning med tydlig form men vi hade kunnat stanna tidigare. Det hade varit intressant om vi faktiskt stannat vid att vara kvar i process. Meningen med Tuma är inte att vi skulle spänna våra konstnärliga muskler och vara bäst i stan. Det är inte målet. Jag hoppas att vi alla kan känna att det inte handlar om prestation och att se värdet i arbetet som gjorts. Tuma har handlat om något annat än att prestera individuellt. 

Min sista fråga till Gustav är var han befinner sig just nu, en knapp vecka efter premiärerna. Han skrattar och säger:

– Det är lite som en avtändning. Det bubblar i mig eftersom jag haft så högt kreativt varv under lång tid. Jag kommer att vara nära föreställningen, vara kvar i min centrala roll, men samtidigt ska ensemblen fungera utan mig. Jag börjar också tänka på mitt nästa projekt och det känns spännande hur Tuma kommer att påverka mig framöver; vilka konstnärliga idéer jag får.

Ann-Sofie Bárány, Stockholm 14 maj

----------------------------------------------

Boka biljetter till Tuma här!

TUMA:

Ensemble: Eliah Lilja, Mila Castro, Ronya Basaran Tosun, Alma Huss, Amaya Hammarberg, Eira Castro, Ernesto Vera-Zavala, Tuva Huss, Vera Diop, Klas Lagerlund, Sepideh Khodarahmi, Luthando Jamda, Maria Wärme, Catrine Lundell, Roberto Gonzalez,  Daniel Ennart, Göran Utas, Hannes Gradén, Malin Nord, Niklas Hjelmvik, Sofia Wittmark, Wilma Kinnman

Manus och regi: Gustav Deinoff

Foto lanseringsbild samt Ann-Sofie Bárány: Mats Bäcker

Föreställningsfoto: Mats Bäcker

Grafisk form: Studio Parasto Backman