I huv’et på Unga Klara

av Ann-Sofie Bárány

Lyssna på krönikan här.

Jämlikhet, finns den?

Unga Klaras nästa föreställning, med premiär 25 mars, har titeln Tuma och är regisserad av Gustav Deinoff som också passar på att debutera som dramatiker. Jag följer arbetet under hösten 2021 och fram till premiären. I dagens krönika ska jag berätta hur arbetet med föreställningen, som i skrivande stund pågått i fem veckor, utvecklas och fördjupa mig i projektets modiga ambition och ansats.

Pjästiteln Tuma är namnet på det barn vars historia pjäsen berättar, och det rör sig om ett dramatiskt livsskede. (Jag ska inte avslöja mer än så av hänsyn till er publikupplevelse.) Föreställningens barnroller besätts av barn och Gustavs grundidé är att utforska hur det är möjligt att arbeta jämlikt i en konstnärlig process i vilken skådespelarnas ålder ¨glöms bort¨, med Gustavs ord. Den stora ensemblen innehåller också ett antal skådespelare med funktionsvariationer från Mosaikteatern, utöver en handfull nya och återkommande Unga Klara-skådespelare. Även bland Unga Klara-ensemblen, liksom i det konstnärliga teamet, finns medarbetare med olika funktionalitet.

Allt som allt handlar det om 22 personer. Barnen liksom skådespelarna från Mosaikteatern turas om att spela rollerna de tilldelats men under repetitionerna är samtliga närvarande, om än med anpassade scheman. 

Varför vill då Gustav ålägga sig själv och kollegorna att pröva något så utmanande som att vilja, vara, verka och arbeta på ett konstnärligt jämlikt vis? Och vad betyder det att arbeta konstnärligt jämlikt? Gustavs svar tar avstamp i en upplevelse han hade som publik redan första gången han såg en föreställning på Unga Klara – Besvärliga människor av Nils Gredeby, i regi av Suzanne Osten, 1999 –  att ensemblen på allvar och på djupet berättar något tillsammans; sagt med betoning på ¨tillsammans¨, nota bene. Detta till skillnad, menar Gustav, från en känsla han vanligen får, framför allt när det gäller stora produktioner, att det så att säga finns en berättare någonstans bakom det sceniska framförandet. Och bland skådespelarna finns stjärnor och de som har som uppgift att föra berättelsen framåt;

 – Man är olika viktiga i berättelsen, säger Gustav, till skillnad från vad Gustav ser som en av teaterns starkaste krafter: det kollektiva skapandet. Ju mer delaktig och aktiv var och en kan vara i kollektivet, desto kraftfullare och mångfacetterat blir konstverket, föreställningen. Utöver detta konstnärliga ställningstagande och arbetssätt, påpekar Gustav också sitt intresse för de orättvisor som existerar i samhället och nämner att intresset funnits hos honom sedan barnsben. 

– Jag har nog alltid haft en instinktiv ambition att vilja vara inkluderande och bryta orättvisa mönster; utmana normen om vilka som får delta. När jag tänker efter så dras jag kanske till sammanhang som är brokiga; där människor med olika förutsättningar samlas och gör teater.

Det rasslar till rejält i mig när Gustav berättar om sin vision, att arbeta så jämlikt som möjligt är med en ensemble bestående av utbildade skådespelare, barn och vuxna med funktionsvariation från Mosaikteatern. Det innebär att pröva och undersöka något som är annorlunda jämfört med det ¨vanliga¨ barnperspektiv Unga Klara står för och har som grundbult i allt skapande.

I den konstnärliga process som sten för sten bygger den färdiga föreställningen Tuma, är visionen att barnen och Mosaikteaterns skådespelare själva, i och genom sitt konstnärliga processarbete, är medskapare av sina roller – på samma sätt som de vuxna, utbildade skådespelarna anställda på Unga Klara. Gustav själv kontrasterar detta mot andra föreställningar, både på Unga Klara och andra teatrar, i vilka barn deltar men detta på sätt som gives dem.

 – När barn är med på scenen utgår det vanligtvis från en idé vad barnen ¨fungerar som¨, de utgör en bild, en dramatisk funktion, inte sällan som statister. 

Gustav vill, genom sitt val av arbetssätt och att ha barnskådespelare i barnrollerna, utmana det idag vanligaste sättet att porträttera barn på, det vill säga genom vuxna skådespelare. Sådan är visionen för uppsättningen Tuma. 

Men vad är verklig jämlikhet, finns den? Vuxna är de som har den faktiska, strukturella makten både i relation till barn och många med funktionsvariation. Att i ett konstnärligt projekt vilja jämställa en vuxen, utbildad skådespelare med ett barn och vidare med en människa med funktionsvariation, är modigt givet deras vitt skilda förutsättningar. Vad händer när ett projekt vill genomsyras av en sådan grundtanke? Jag inbjuds av Gustav att samtala med ensemblen utifrån de erfarenheter jag har, dels som tidigare verksam psykoanalytiker med barn i behandling, men också utifrån de dryga femton år jag varit verksam som dramatiker, dramaturg och pedagog. Och mina första tankar går åt två håll: 

För det första tror jag att det är helt avgörande att projektet är konstnärligt; att Gustav söker efter samtligas konstnärliga, skapande impulser.

Jämlikhet mellan medarbetare i ett gemensamt konstnärligt arbete skulle kanske kunna vara en genväg förbi många av de mänskliga kompetenser som bestämmer en människas ¨mogenhetsgrad¨, det vill säga sådant vi vanligen sammankopplar med stigande ålder såsom kunskap, erfarenhet, överblick, språk och mycket annat. När jag samtalar med Mosaikteaterns konstnärliga ledare, Daniel Rudholm, beskriver han att det arbetssätt hans skådespelare är vana vid inte bygger på kognitiva funktioner utan istället på kropp, rörelse, ögonkontakt, musik och rytm, tid, trygghet, intuition och kontakt – är inte också det en genväg förbi vårt vanliga sätt att definiera hur människor möts, arbetar och skapar tillsammans? Daniel poängterar också det lekfulla och, med hans ord, ¨det busiga¨ som grundläggande kvaliteter i arbetet med Mosaikteaterns medlemmar. 

Det konstnärliga skapande i en teaterprocess som de jag känner igen som Unga Klaras sätt att arbeta, skulle jag vilja påstå sig vilja väcka medarbetarnas lekfulla, kreativa, högst personliga källor. Och dessa källor vet vi mycket lite om; vi känner igen dem som plötsliga idéer, kroppsliga förnimmelser, förflugna ord eller rörelser, kanske nattliga drömmar och gemensamt för dem är att vi förvånas av dem och inte med vår vilja kan tänka fram dem. Jag skulle vilja ha med mig den här tankefiguren under arbetet i Tuma-processen och undersöka om den har någon bäring eller ej. Jag kan ha fel, jag kan ha rätt och jag kan ha lite av bägge.

För det andra tror jag att det kommer att krävas rejäla portioner självreflektion hos Gustav, det konstnärliga teamet och, inte minst, ensemblen. Att som vuxen bete sig på ett sätt som främjar jämlikhet mellan barn och medmänniskor med olika funktionsvariationer är en uppgift de flesta av oss sällan ställs inför. Och för att skapa nya beteenden behöver vi varsebli våra vanemässiga sätt och kritiskt granska dem.

Jag minns nu helt plötsligt ett första möte som psykoanalytiker med ett barn vars föräldrar kontaktat mig; hur nära jag var att klappa barnet på huvudet när vi kom nära varandra i hallen. Jag hann emellertid stoppa gesten, men bara i sista sekunden. Vän av ordning kanske undrar varför jag skulle stoppa en vänlig klapp, det gör väl ingen skada? Kanske inte, men det vore inadekvat. Vem klappar en främmande person på huvudet första gången de möts, om inte just någon som följer invanda mönster mellan vuxen och barn, stor och liten, den som bestämmer och den som blir bestämd över. Att ¨klappa någon på huvudet¨ är en stark symbol för en makt- och statustrelation.

Åter till Tuma och Unga Klara. 

Arbetet på golvet i en teaterprocess innehåller en stor variation av möten, kontaktsätt, samvaro, samarbete, uppgifter och om något så grundläggande som radikalt ökad jämlikhet ska bli möjligt, tror jag följaktligen att det innebär att alla vuxna medarbetare behöver hålla tillbaka invanda ¨hjälpar-reflexer¨, och bli varse de reducerande perspektiv och synsätt vi alla bär. Ingen vill bli reducerad till enbart en aspekt av sig. Gustavs idé bygger på ett försök att alla närvarande i rummet är likvärdiga, jämlika kollegor. Och för att vidga ett perspektiv behöver vi först erkänna vår begränsning. (I mitt fall impulsen att ¨klappa på huvudet¨…. Fy sjutton!)

En av den här processens allra första aha-upplevelser var för mig ett ögonblick när pjäsen lästes allra första gången av hela ensemblen vid kollationeringen, alltså arbetets uppstart för hela gruppen. Vi satt alla i ring och min blick vilade på de allra yngsta medarbetarna som satt med texten i hand, precis som alla övriga.

Men omedvetet såg jag på dem med någon sorts söthets-blick; jag såg korta ben som inte når ner till golvet, A4-pappren med pjäsen såg lite svårhanterliga ut och gled lite hit och dit. Men helt plötsligt ändrades mitt seende, vilket kändes som att en konkret rörelse skedde inuti själva blicken, och då såg jag att barnens koncentration var exakt likadan som de vuxnas. Hade någon frågat mig om jag brukar se på barn med ¨söthet¨ i blick, vet jag att jag hade förnekat det. Efter den här synförändringen får jag ta skeden i vacker hand och börja rensa min blick, vilket också är lättare efter en aha-upplevelse som denna.

Det följande jag ska berätta gäller repetitionstidens första fyra veckor. Jag har deltagit vid ett par tillfällen varje vecka och även samtalat med Gustav, ensemblen och Daniel Rudholm som är konstnärlig ledare på Mosaikteatern.  

Inledningsvis är de flesta barn och skådespelarna från Mosaikteatern ganska stillsamma och försiktiga under övningar, uppgifter och skissande av scener. Några är dock av en mer orädd och oblyg sort och från dem kommer mer uttalanden och uttryck. Fyra veckor in i repetitionsprocessen talar jag med Gustav och påpekar att han spänt bågen för jämlikt konstnärligt samarbete för två grupper som inte är vana vid situationen de nu befinner sig i. Gustav svarar:

– Precis, alla har olika förkunskaper och jag utgår från hur jag är van att arbeta. Men jag kan ju inte förvänta mig att barnen ska ha en yrkeskunskap i likhet med en utbildad skådespelare. Jag kan inte heller förvänta mig att skådespelarna från Mosaikteatern ska arbeta på samma sätt som oss på Unga Klara. Och det påverkar t.ex en sån enkel sak som hur lång tid arbetet tar. Det är en av utmaningarna jag tampas med just nu. Jag frågar mig vad jag ska göra nu utifrån hur jag märker att repen funkar? Jag tror t ex att jag måste erkänna att grunden inte är jämlik.

Jag ber Gustav om ett exempel. 

– Den sceniska strukturen, jag behöver uttala den, alltså vad som sker och hur vi gör det fysiskt konkret. Jag ska nog uttala en skiss: ni är nog ungefär här, gör det och det och går sedan ungefär dit och då händer det och det. 

Vanligen öppnar jag arbetet med en scen väldigt fritt och tittar sedan hur ensemblen gör, och ber dem prova olika saker utifrån sina egna impulser. Nu brottas jag med att jag värderar mitt vanliga sätt att arbeta som bättre i bemärkelsen mindre styrande, jämfört med hur jag tror jag behöver göra nu. Men samtidigt … det kanske ändå är att göra arbetet mer likvärdigt…? Utifrån de förutsättningar vi har... Då kanske jag gör det lättare för Mosaikteatern och barnskådespelarna att faktiskt komma med sina egna bidrag och förslag. Deras förutsättningar kanske behöver vara att få en tydlig ram att hålla sig i? I och med att jag också skrivit manus har jag bestämt en massa. Var går gränsen för mitt styrande så att de blir medskapande?

Jag frågar:

– Har du så här långt upplevt att ni kan skapa jämlikt tillsammans?

– Jag har hittills fokuserat på att skapa trygghet, att lära känna varandra, skapa en grupp. Alla måste få möjlighet att förstå hur arbetet ska gå till och vad som förväntas av dem. Än så länge har vi bara touchat, skissat, varit lätta på handen och flow’et har inte riktigt kommit än. Vi har haft små stunder av gemensamt skapande, men det kommer mer och mer. Jag vill att vi hittar ett prövande, skapande; att vi läser en scen några gånger och sedan går vi upp och provar och känner oss fram tillsammans.

– Hur har Unga Klara-ensemblen reagerat, hur går det för dem? frågar jag.

– De har varit mycket positiva, det har varit fin energi när grupperna möts och vi har gott om tid för reflektion tillsammans. De kämpar med att inte bli pedagoger gentemot barnen och Mosaikteatergruppen, utan att istället koncentrera sig på att skådespela och möta alla som kollegor, söka sina rolerl, prova texten. De förutsättningarna ändras också i och med att man inte har en gemensam överenskommelse hur vi alla ska jobba i rummet. Om vi provar att skissa en scen kan vissa bli osäkra och  stillastående och det blir en konstig situation för den rutinerade skådespelaren som kan och vill kasta sig ut i sin roll och möta de andra rollerna. Det kan ju också bli fel om de försöker hjälpa någon som är osäker men att resultatet blir att de hindrar denna från att utforska i sin egen roll. Men det vi alla jobbar med är att lyssna in varandra och vara ödmjuka inför att det blir fel men att vi sakta lär oss att arbeta tillsammans.

Ett par dagar efter samtalet med Gustav ovan deltar jag under repetitioner där något visar sig ha hänt. I gruppen från Mosaikteatern ser jag att flera av dem är impulsgivare i de fysiska, dansmässiga improvisationer Gustav och koreografen Sindri Runudde initierar. Någon kan från början se ut att ¨göra sin egen grej¨ men lyssnar sedan lyhört på förslag från Gustav och går därefter in i ett tydligt samarbete med ensemblen. Alla rör sig friare, frimodigare än tidigare och jag lägger också märke till att de inte ser sig omkring lika mycket, utan mer vänder sin uppmärksamhet mot den egna rörelsen. Även Daniel Rudholm, som nästan alltid är med sina skådespelare under repetitionerna på Unga Klara, talar om en ökad trygghet han ser i rummet. Också hos barnen märks en ökad trygghet och frimodighet som kommer till uttryck i frågor om den egna rollen och under ett gemensamt samtal där dagens arbete luftas säger en av dem, med klar och engagerad röst, att det blev tydligt idag att de professionella skådespelarna kan prova att gå in i en scen på väldigt olika sätt. 

– Jag gör likadant varje gång men jag skulle vilja kunna göra olika.     

Den repliken startar en våg av engagemang hos ensemblen och Gustav som direkt talar om det konkreta momentet att gå in i en scen på olika sätt och på så vis utvidga sina möjligheter att utforska och forma sin roll. När Unga Klara-ensemblen i efterhand talar om vad som skedde är det tydligt hur betydelsefullt och befriande det känns för dem att nu se några konkreta exempel på ett, i stunden, konstnärligt jämlikt arbetssätt.

Fortsättning följer!

Ann-Sofie Bárány, Stockholm 8 mars

----------------------------------------------

Boka biljetter till Tuma här!

TUMA:

Ensemble: Eliah Lilja, Mila Castro, Ronya Basaran Tosun, Alma Huss, Amaya Hammarberg, Eira Castro, Ernesto Vera-Zavala, Tuva Huss, Vera Diop, Klas Lagerlund, Sepideh Khodarahmi, Luthando Jamda, Maria Wärme, Catrine Lundell, Roberto Gonzalez,  Daniel Ennart, Göran Utas, Hannes Gradén, Malin Nord, Niklas Hjelmvik, Sofia Wittmark, Wilma Kinnman

Manus och regi: Gustav Deinoff

Foto lanseringsbild samt Ann-Sofie Bárány: Mats Bäcker

Processfoto: Carlos Zaya

Grafisk form: Studio Parasto Backman