En ganska sorglig historia om en frånvarande far växer ut till något helt annat. Ett humanistiskt upprop, en kärleksfull uppmaning till världens barn att våga tro på sig själva, att gå sin egen väg.

Det hela utmynnar i en ljuvligt färgsprakande ritual där skammen dansas bort.

Det är både vackert och hoppingivande.

Trots sin luftighet, bär den hela detta märkligt milda manifest som anspråkslöst hyllar livet vi alla har rätt att leva.

Publiken bjuds in till att vara vittnen, och Vnuk visar åter sin unika förmåga att omfamna alla närvarande, inte minst tonåringarna.

Boka biljett den som kan, för de kommer gå åt snabbt.

Jag avundas alla som fortfarande har möjlighet att se denna sällsamma föreställning för första gången!