Antigone har rätt. Hon vet det. Hon vet också att de som har makten inte håller med. Att de kan straffa henne hårt. Men hon har bestämt sig: oavsett vad som händer tänker hon göra det hennes hjärta säger.
Artemis är straffad. Hon förstår inte varför. Antagligen är det för att hon vet för mycket. Eller så är det för att hon känner för mycket. Men en sak är klar: hon vet att det inte är rätt.
Det här är en berättelse i två fristående akter om att inte kunna lita på vuxna. Om att bli tilldelad ett orättvist öde, men bryta sig loss och guidas av sin inre röst.
