- Den romantiska bilden som finns av den tomma teaterscenen bygger på att det finns en förväntan i luften. Att det finns en nerv att det finns en tid när publiken kommer komma in i salongen. Att jobba på en tom teater som man vet kommer stå tom, det är inte romantiskt överhuvudtaget. Det är ganska tråkigt, faktiskt. Det är klart att vi kan jobba och vi kan repetera men när vi vet att det inte kommer att spelas upp så finns det en viss känsla av meningslöshet.

- Det är så otroligt många människor som hade köpt biljetter och som inte hade fått tag i biljetter för vi hade utsålt före premiär för hela spelperioden. Det är ju ändå en sorg att föreställningen inte få nå ut till den publik som faktiskt vill se den.

- Det som är lite speciellt är att vi alltid brukar möta publiken, både före och efter föreställningen. Skådespelarna finns tillgängliga för samtal och frågor. Och möter upp ungdomarna innan. Det har vi inte kunna göra. Jag vet att skådespelarna stannade kvar några gånger och försökte hålla ett samtal på avstånd, men det blir väldigt svårt med en ung publik som vill komma fram, de vill kramas eller visa sin uppskattning. Det är en stor sorg i det, att inte få möta publiken, att inte få ta del av alla de där berättelserna som kommer när de har sett en föreställning.