Unga Klaras ledning - en tight trio

Publicerat den 25 maj 2016.

Inte helt nya längre. Två år har gått av Farnaz och Gustavs konstnärliga ledarskap för Unga Klara. Nisha tillträdde som VD i november  2015 och det är en tight trio som med bestämda steg tar Unga Klara i fortsatt riktning framåt. Här berättar de om hur de tänker vad Unga Klara är idag, imorgon och hur de har påverkat teatern.  

Först ut: Två braksuccéer. Hyllade Girls will make you blush! och X gjorde att starten för de nytillträdda ledarna blev en fullträff. En avgörande färdriktning och en chans att visa vilka de var med sina regiuppdrag som konstnärliga ledare. På det en ny grafisk profil, nya publikgrupper och ett nyskrivet, nedskrivet manifest som kommit att bli det mest centrala i vad Unga Klara är idag. Alla förstod att här hände det något nytt.

Unga Klaras styrelse beslutade att just ni skulle bli Unga Klaras nya ledning, vilket sa nånting om åt vilket håll styrelsen ville att Unga Klara skulle gå. Hur gick tankarna då ni tillträdde?

Gustav: Precis som Suzannes personliga konstnärskap har satt sin prägel så har ju våra personliga konstnärsskap gjort det. Vi har anpassat oss till det vi vill bevara – det handlar om ”HUR-ET”, alltså hur vill vi göra teater? Dvs det som Suzanne har gjort och byggt upp. Klart vi vill fortsätta med det. Men VAD? När vi pratade idéer i början var det mer ”vi borde göra” det eller det, men ”vad har vi mest lust att göra”? Det fanns två tydliga behov att göra varsin föreställning vi brann för. Och vi stöttade verkligen varandra i att tänka ”det här vill jag göra”.
Farnaz: Innan vi tillträdde så har vi ju regisserat många föreställningar som rör sig kring identitet – jag har sysslat mycket med vihetsnorm och rasism, och du Gustav har sysslat med frågor kring genus, jämställdhet och könsidentitet. Det kändes självklart att vår start skulle röra sig kring dessa frågor.

Sedan rekryterades Nisha Besara som ny VD. Hur påverkade det?

Farnaz: Rekryteringen av Nisha förstärkte vår profil helt klart, hon kom in med en massa kompetens kring viktiga frågor som mångfald, antirasism och feminism. Och vi har ett nära samarbete. Nisha, du var ju väldigt tydlig med att ”jag kan inte så mycket om teater”, men det har ju aldrig varit några problem för det kan ju vi. Och vi har ju alltid kunna ha samtal om innehåll osv – vi sitter ju inte bara och pratar budget och planering. Utan vi pratar ju också om vad vi gör.
Nisha: Precis. Jag minns så tydligt när jag gick in med hela mitt hjärta i den här rekryteringen. Det var under andra intervjun och jag träffade er och jag förstod att ni ville ha med mig i era processer. Jag bara: ”YES! Jag får vara med och göra det roliga!” Inte bara budget och personal, som ju är min roll såklart, men jag visste att jag skulle få energi av själva innehållet. Det skiljer sig extremt från mina tidigare jobb. När jag t ex startade Dagens Arena från noll och skulle tänka innehåll, policy, upplägg och allt det. Jag värkte fram en tidning som inte fanns och samma med Kulturstiftelsen. Det fanns bara en idé, vi ska skapa en stiftelse och så fick jag skapa allt, rekrytera allt, rutiner, blanketter you name it.
Så på ett sätt är det här lite mer bekvämt för att jag kommer till något färdigt, går in i någon annans skapelse och utvecklar och förvaltar men driver vidare, utvecklar där det behövs. Och det finns ett stöd i ledningskollegor, det har jag inte haft förut. Jag har varit högsta chefen själv och det har varit väldigt ensamt.

Ni bytte snabbt grafisk profil då ni tillträdde. Samt skrev ner ett manifest. Var för var det viktigt?

Farnaz: Viktigt för att markera någonting nytt och att signalera en förändring som inte bara handlar om oss två och produktionerna utan också om Unga Klara utåt. Det var väl den största förändringen vi gjorde som syntes mest och kostade mest, haha.
Gustav: Och den enda aktiva förändringen vi gjorde. Men så förändrades hela arbetsplatsen av att vi blev två nya chefer.
Farnaz: Manifestet kom ur de behov vi kände fanns dels externt och dels internt när vi tillträdde. Vad är det nya? Ska vi ändra nånting och i så fall vad? Manifestet var ett sätt att formulera var vi står nånstans, vad vi tycker är viktigt och många delar av det är ju sånt som Unga Klara alltid har sysslat med. Och sen är det några nya saker som jag tror att Unga Klara har stått för men som kanske inte varit uttalade.
Gustav: Också för att Unga Klara är så mytomspunnet och en plats så starkt förknippad med en konstnär: Suzanne. Men utan henne finns faktiskt Unga Klara där som ett starkt varumärke och det står för verkligen för sig självt också. Det var ett sätt för oss att konkretisera det där som var mycket mera luddigt: ”vad är Unga Klara då?” Det handlade verkligen inte om att vi kom in och bestämde eller la på något som inte fanns. Men det var en nedkokning och ett tydligt, uttalat ställningstagande.
Nisha: Det finns en medvetenhet som handlar om det som manifestet tar upp. Att Unga Klara tar sitt manifest, eller de frågorna, på väldigt stort allvar och faktiskt gör. Det är i alla fall den första arbetsplatsen jag har varit på där vi inte bara pratar och trycker fina kort och workshops kring en massa ord, utan i varje beslut är medveten om orden och se till att väva in dem.

Hur märks manifestet i verksamheten rent konkret?

Farnaz: Dels är det representationsfrågan, alltså vilka anställer vi? Vilka får lov att synas? Men sen är det ju också berättelserna. Vilka berättas? Men jag tänker att det inte bara handlar om våra egna produktioner utan att det också är så här, nu ska vi ha salong, vad ska den handla om? Vilka får komma hit, vilka får prova saker, pröva sina vingar, ta plats?
Nisha: Det är inte ”rocket science” hur man tänker kring representation. Titta på den grupp som finns och se vad har vi och vad har vi inte? Oj, alla råkar ha gått samma högskola och bor i samma stadsdel. Då måste vi ha någon annan med en annan typ av utbildning som kanske också kommer från någon annanstans. Och våga fatta obekväma beslut. Att våga ta någon som bryter av mot normen, det kan bli obekvämt. Någon som är lite annorlunda, att det blir lite skavigt. Men det gör gruppen bättre på sikt. Och! Viktigt att det inte räcker med bara en person som bryter mot normen. För då kommer den ha fullt sjå med att antingen 1.anpassa sig eller 2. Hela tiden företräda nånting annat än normen, behöva representera det.
Vi pratar inte så mycket om representation eller normkritik. Det bara finns i alla beslut vi fattar, att vi hela tiden har med det perspektivet. Och jag tror att det är för att vi tre har varit ett med de här frågorna ganska länge. Att det är så inkorporerat i oss att vi inte längre tänker på det som nånting som kräver mer, utan att det bara är så. Jag ser hur Farnaz och Gustav plockar ihop sina team, hur medvetet det är. Vi addresserar aldrig det som avviker från normen eftersom vi hela tiden tänker att det inte ska finnas nån norm. Det här är första stället som jag är på där det är självklart. Att jag inte måste motivera eller krumbukta eller utbilda eller förklara. Det finns självklart i organisationens DNA.
Farnaz: Ta t ex salongerna. Vi har haft anställda som bryter mot funktionsnormen och det är ju uppenbarligen väldigt ovanligt på en teater. Både på scen och bredvid. Då kändes det naturligt att adressera den normen från just vårt håll.
Nisha: Ja, det är ett högst medvetet beslut, att det här är en fråga vi inte har tagit upp. Att prata om funkisnormen så som vi pratar om andra typer av normer.
Gustav: Det är ju ingen slump hur vi väljer vilka som ska gästspela och ha salonger med. Men det är ju inte heller så att vi bara bestämmer ett tema, det gäller att ha fingertoppskänsla och scanna av. Vahák hade en tydlig ingång att prata om kolonialism, utanförskap utifrån det queera perspektivet och rasism. Och det är ju liksom det vi vill. Sedan är de en frigrupp som gör någonting spännande konstnärligt också. Kollaborativet gör teaterkonst för små barn, jobbar ”unga klaraaktigt” i process och undersökande kollektivt. De tar upp en funktionsvariation och spelar där de försöka sammanföra hörande och döva barn. Men det är ju viktigt att inte bara bocka av grejer, att det är ett kontinuerligt arbete. Hur följer vi upp det här? Hur fortsätter vi med det här? Finns det fler samarbeten vi kan göra?

Vad skiljer Unga Klara från andra teatrar ni har arbetat vid? Finns det någon outtalad eller uttalad norm här?

Farnaz: Alla är involverade i allt, haha! Och det är ju helt fantastiskt att det faktiskt fungerar. Det tog ett tid för mig att förstå vem som gjorde vad eftersom alla gjorde allting, pratar om allt och tycker om allt. Det är ju en väldigt tydlig kultur på Unga Klara som inte finns på nåt annat ställe jag jobbat på. Ibland är det svårare att hantera, för du inte vet exakt vem du ska prata med om olika saker. Och för att alla lägger sig i allt. Jag gillar ju det, tänk om det vore tvärtom – att ingen säger nåt.
Gustav: Det bygger ju i grunden på ett jättestort engagemang från alla och det är som chef asskönt att veta att alla står bakom en och även kommer göra allt som ligger i deras makt för att det ska bli så bra som möjligt. Även om det handlar om att komma med negativ kritik eller obekväma synpunkter. Från att ha varit mycket på Unga Klara både som skådespelare och regissör så gick jag också rakt in som chef fast rakt in i rep. Då funderade jag mycket på chefsrollen: vad är det då? Den fick jag växa in i, den professionella relationen med alla som jobbar på teatern.
Nisha: En sak som överraskade mig var hur starkt Unga Klaras varumärke är, alltså hur otroligt starkt det är. I teatervärlden och kultursektorn överlag. Det krävs inte så mycket, du säger Unga Klara och så händer något. Och det var så positivt. En skådespelare sa till mig i början: ”man vill vara på Dramaten eller Unga Klara. Det är där man vill va”. Jag hade ingen aning om att detta.

Ni har förändrat publiken mycket, via era uppsättningar och media. Hur medvetet har det varit?

Farnaz: Inte mer medvetet än vad vi annars brukar tror jag. Men det känns absolut som att publiken har blivit mer blandad. Och vi har kvar den gamla publiken också. Jag tror att vi har gjort Unga Klara mer tillgängligt, vilket vi i och för sig alltid har varit i och med att vi spelar för skolor, men nu är vi mer tillgängliga för folk som inte har koll på teatervärlden eller som kanske inte kommer med ett stort eget kulturellt kapital och folk mellan 20 och 30 som inte brukar gå på teater. De har hittat hit.
Gustav: Det är inte ett alltför genomtänkt drag utan det tillhör våra konstnärskap att det finns en riktning till en yngre publik och ett tänk om inkludering redan från start och det märker ju folk då de kommer hit. Det går att göra en pjäs om Sveriges rasistiska historia som passar en medelålders publik på Dramaten. Men vi vänder oss till en annan publik och vill göra konst av det som är störst, viktigast och mest samhällsaktuellt. Det ena utesluter inte det andra och det tycker jag att vi har bevisat gång på gång.

Är det lättare att göra bättre teater på Unga Klara?

Farnaz: Ja! Mycket mer och mycket bättre. Både utifrån metoden och processen, att det får ta tid, att det blir mer grundat i alla som jobbar med projektet. Annars har jag gjort min research i ett halvår och så får jag förmedla det ensemble och team. Du kan ta ut svängarna mer i teater för unga människor. Det är så mycket friare för att de inte kommer med samma förutfattade meningar, inte heller har sett lika mycket. Det är viktigt att vi spelar nationellt, turnerar. Att komma med någonting annat, nytt. Att det inte är den typen av människor eller uttryck som finns just där de bor, det kan ju betyda massor för unga människor. En värld som inte är så närvarande annars men något som många känner igen ändå och har behov av att se. Det gäller ju förstås även stockholmskidsen, beroende på var du bor.

Ni har precis fått förlängt förordnande i ytterligare tre år, fram till 2020. Hur ser kommande år ut?

Farnaz: Vi driver verkligen på för att få ett nationellt uppdrag. Det skulle innebära långsiktighet vad gäller t ex ensemble.
Gustav: Unga Klaras metod bygger så mycket på publikmöten, forskning – att ha en ensemble som är med lång tid innebär ju också att ha kvar kompetensen. Det har varit en väldig genomströmning av folk sen vi tillträdde och det finns ju fördelar med att det hela tiden kommer nya perspektiv såklart. Men vi behöver ett ankar som kan fortsätta föra över kunskapen från ensemble till ensemble.
Unga Klara har alltid varit en modig plats, men exakt hur det modet har tagit sig uttryck ser olika ut beroende på hur samhället ser ut. Vi är en teater, och det ska vi fortsätta vara. Och det är upp till oss att vara de konstnärer vi vill vara, att välja vad vill diskutera på våra scener.

 

Manifestkort-ny5IMG_6829

 

Translate