Dramatikern in da house

Publicerat den 22 februari 2016. Föreställningen Alltet

Jag träffar Ann-Sofie Bárány.
Hon sveper in med bestämda steg på Unga Klara. Här har hon varit förr.
Blå glasögon, välstruken blå skjorta och burrigt hår. Ann-Sofie är power. Energi, vilja.
Och en jädra humor.

Efter tjugo år på nacken som forskande, författande, föreläsande och praktiserande psykoanalytiker debuterade Ann-Sofie med besked som dramatiker med pjäsen ”Babydrama” på Unga Klara 2006. Det blev genast en succé. Omtalad, revolutionerande -Babydrama är och förblir ett piojärverk och efter det blev inte barnteater sig mera likt.

– Jag hade aldrig skrivit en pjäs och så kom den där frågan, vill du skriva den här pjäsen? Och jag sa ”Aaaaa..det kan jag väl…” Inte fattade jag vilket avtryck den skulle göra. Jag hade ingen aning!

Det var tio år sedan och det har blivit många pjäser efter det. Nu är hon återigen på Unga Klara och denna gång med en pjäs för en minst lika oprövad och outforskad målgrupp, nämligen väldigt gamla människor och små barn. Det handlar om livet. Och det handlar om döden.

Var det ett stort kliv att plötsligt bli dramatiker?

-Jag har alltid skrivit. Som barn skrev jag överallt och i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Och jag har alltid blivit uppmuntrad att skriva. Så jag gled långsamt över. Jag hävdar att en psykoanalytikerutbildning och praktik är den bästa dramatikutbildningen du kan få. I det yrket skriver man mycket och ständigt om människor och sig själv, man beskriver konfliker. Och försöker fånga det i emotionella ord. Det är klart att man skriver torrt och akademiskt också. Och där ville jag ut och vidare – jag ville känna det sagda i rummet, uppleva det sagda i rummet med kroppar..

Ditt ”författarjag”, vem är det?

-Det där måste jag dela upp lite grann. Om man pratar om författande och författarspråk, då är det olika sidor av mig som jag skyddar. De hänger ihop men jag skyddar dem också som separata. En sida är allt med research, där min bakgrund som forskare, författare sammanfaller med Unga Klaras metod. För att säga något som jag påstår är den här 8-månaders bebisen, då måste jag utforska allt kring en 8-månaders bebis. Då går det genom kunskaper, erfarenheter, lyssna, prata, läsa, hålla på, jobbajobbajobba. Det är en sida, och den är stor. Sen om man tänker sig att jag som alla människor är nån komplex jädra ”morf-amorf-konstig” person…. Där har du mitt författarjag, säger Ann-Sofie, skrattar och visar mig ett filmklipp på en extatisk grodan Kermit som skriver för glatta livet på en skrivmaskin. Hon fortsätter:

-Mitt författarjag är ganska främmande för den disciplinerade vardags-Annsofie. Jag skyddar det mycket från allt yttre. Jag skriver absolut inte var som helst hur som helst, jag har en metod som har växt fram under de här åren. Jag väntar väldigt mycket. Jag ruvar. Jag brukar säga att jag kör in huvudet i cykelstället. Så där gör jag. Och så väntar jag. Är det dags nu? Det är ungefär som att vara bajsnödig. Och så väntar jag och väntar o så går jag o sätter mig.

Ann-Sofie funderar med pannan i djupa veck och säger fundersamt:

-Och då är det.. Jag kan inte säga hur min egen text är. Det får du göra.

Ja hur gör jag det? Hur beskriver jag Ann-Sofie Báránys ordlekar, transformationer, meningar som flyger och far, det musikaliska, hennes konfettiregn av parallella händelser? Hur hittar hon in till det där ”barnets språk”? Var kommer det ifrån? Är det hon själv rent utav?  

-Det där är ett rum och det har med lek att göra. Jag har tack vare min tidigare yrkesbana fått utveckla och bevara en sorts lekfölje till både mitt eget och andras tänkande. Man måste vara oerhört associationsbenägen ”Fri, flytande, uppmärksamhet” för att citera Freud där association är själva metoden.

-Jag ÄR mycket med barn. Jag är hemskt intresserad av olikhet. Annars skulle jag skriva mycket mer stereotypt eller min egen historia. Man får fan inte bli stel och tråkig, man måste kunna skriva en roll som ligger helt på tvärs som pratar som jag tycker jättefult och dumt. ”Den här repliken är som kofta munnen”, kan ju en skådespelare säga. ”Det är meningen!”, säger jag då.

Pjäsen Alltet – finns det ett släktskap med ”Babydrama”?

-Teaterrums- och mottagarmässigt är de besläktade. Textmässigt är det inte likt för i Alltet är barnrollen väldigt utvecklad. Det här är ju mer av en pjäs, Babydrama vad mer av tablåer…eller Cabaret som Suzanne Osten skulle säga! Nu är jag ju även dramaturg och då är det stora att bidra med erfarenheter av att arbeta med publiken. Allt riktas till barnen, allting sägs genom dem, allting går genom barnen.

Hur menar du ”genom barnen”?

-Det är min uppfattning. Små barn som så att säga inte vet att det förväntas av dem att de ska rikta sin uppmärksamhet, de gör inte heller det om man inte riktar sig till dem. Om de inte känner sig efterfrågade av skådespelaren. Och OM de gör det, då ger de en kontakt som inte är av denna värld! Men släpper man barnen så straffar det sig. Och det gör också den vuxna publiken orolig. Det bästa man kan göra för vuxenpubliken är att göra barnen jätteintresserade och jättehemmastadda för då blir alla andra väl till mods. Om man har ett barn i knät så känner jag precis var barnet är som åskådare, de känner av min kropp. De vuxna ska vara som en bra fåtölj.

Var det självklart att skriva för och blanda dessa ytterligheter till målgrupper?

-Inte ett dugg självklart! Jag tycker alltid det är svårt, alla dessa idéer som jag alltid ska tugga i mig. Dramatikerns öde! Nä, skämt åtsido, med lite fågelperspektiv är det möjligt att det blir bättre pjäser när man inte får bestämma själv. Jag måste alltid hålla på jävligt mycket innan jag har tuggat i mig en idé. Vi har pratat mycket, jag frågar mycket, ber om visuella bilder och vi gör mycket tillsammans. Så det växer fram något gemensamt genom prat och samvaro. Gustav och jag har en lång historia som faktiskt bygger på en märkvärdig klaff. Rytmiskt. Han är den skådespelare som jag tycker läser varje punkt om jag skriver en fördröjning på fyra punkter så hör jag det, två punkter så hör jag det. Jag vill gärna tro att det är helt unikt mellan honom och mig, skrattar Ann-Sofie.

En pjäs för de allra äldsta och små barn? Hur går tankarna?

-Ålderdom är jättekänsligt. Folk vill inte känna sig gamla.
Man får som teater inte vara naiv när man bestämmer sig för att börja undersöka och också visa vad man har kommit fram till när det gäller fördomar, tabu, ångest och sociala, existentiella svårigheter. För det var det Gustav bestämde sig för att ni skulle ge er in på här: Det handlar om att vara mycket gammal. inte bara gammal. och här sker det nånting nytt, här gör man nånting nytt som teater. Vi har ju upptäckt att det är väldigt känsligt att säga att man är gammal när man är pensionär. Varför är ordet gammal pestsmittat? Varför det? Varför måste man byta ut ordet gammal mot ”årsrik”? Löjligt. Urlöjligt! I så fall skulle jag använda livserfarenhet. Pjäsen handlar faktiskt om att vara mycket gammal, i bemärkelsen att vara så nära döden att man kan välja den eller så pass dement så att man måste få saker i händerna för att komma ihåg vem man är. Att undersöka ordet gammal och om det finns nyanser i det är ju jätteintressant. Ja jag är en 87-åring men vem är jag? Det är ett sätt att öppna en väg, inbjuda till en tankemodell som man har jobbat fram.

-Jag är ute efter att fånga in den här skräcken och ångesten. För att mycket gammal betyder faktiskt att tappa en massa viktiga funktioner och att vara mycket nära döden. Hur vi kan närma oss det som kanske är det allra svåraste för oss människor att tackla.

Varför ska vi prata om döden tycker du?

-Vi ska inte prata så mycket. Vi gör konst. Om man är människa så innebär det vissa givna glädjeämnen och vissa givna dilemman och man kan säga att konst är en sorts blandning av de där möjligheterna och omöjligheterna. Jag tror att just omöjligheter är något som vi människor har allra svårast för, det vi inte kan göra något åt. Och där tycker jag att konsten kliver in som en makt för oss att berika oss, stå ut, släta över, fördjupa oss. Var och en får faktiskt tolka utifrån där man befinner sig.

-Och jag är inte ute efter några ”ska”, jag är inte ute efter att klappa folk på huvudet. Jag är ute efter en skönhetsupplevelse, där skönhet är något djupt och också läkande, försonande. Jag tycker inte att man nödvändigtvis behöver prata efter, låt konstupplevelser vara!

Varför ska man se Alltet? Frågar jag avslutningsvis.

-Jo, svarar Ann-Sofie eftertänksamt. Om det nu är så att man råkar vara människa, då ska man se Alltet.

image

Translate