Alla är poeter och konstnärer idag

Publicerat den 24 november 2015. Föreställningen Vitsvit

Under hösten har pedagoger från Unga Klara och Revolution Poetry varit ute i skolor över hela Stockholms län med poesiworkshops knutna till föreställningen Vitsvit. Jag hängde med några gånger och ska försöka ge er en bild av hur en workshop kan se ut, tas emot och lira med eleverna. Det kommer finnas många historier att berätta från den här hösten. Och ni ska få höra dem. Vi börjar med en, från de här dagarna.

FÖRST EN ELOGE TILL DE PEDAGOGER SOM VARIT UTE I SKOLOR OCH JOBBAT I TRE MÅNADER:

Burcu Sahin, Gunhild Aubert Opdal, Gustav Deinoff, Kardo Mirza, Mohammed Ryback, Nachla Libre, Nina Rashid, Patrik Wiberg, Ulrika Nilsson, Victor Criado.

NI ÄR HJÄLTAR!!!

Själva grundidén med detta så pass omfattande pedagogiska arbete är att jobba med elevernas eget uttryck i text. Vem äger språket? Vem har tillgång till det och vem får ta plats med det? Vad är poesi? Alla har berättelser och erfarenheter men långt ifrån alla ser det som självklart att skriva om dem. Pedagogerna visar och provar olika ingångar i hur språket kan användas oavsett förkunskaper. Vitsvit är ett diktverk rätt och slätt. Ett högt språk som kräver lyssning, förberedelse. Att låta bli att ”förstå” och bara hänge sig åt en känslomässig upplevelse? Hur funkar det när man går i 9:an?

Såhär har höstens upplägg sett ut för skolorna:

  • Lärarseminarium då vi träffade alla lärare som hade anmält sina klasser. De fick en introduktion till verket av Athena och Farnaz och fick höra utdrag ur Vitsvit. Gustav berättade om hur det pedagogiska upplägget var tänkt och vad det skulle innehålla.
  • Workshop 1: en introduktion, ordlek, ordimprovisation, uppgift till nästa gång: att fundera på eller ta med en sak/bild av något som inspirerar en.
  • Vitsvit teaterföreställning på Unga Klara
  • Workshop 2: samtal om vad de sett. Vad har de uppfattat? Vad handlade det om? Hur var deras upplevelse? Alla får en anteckningsbok, 20 minuter på sig att skriva utifrån det som inspirerar dem. Eventuellt läses detta upp.
  • ”Mina ord”: en Spoken wordkväll på Unga Klara 21 nov för de elever som vill uppträda med sina egna poesiverk på scen. Poeter från Revolution Poetry medverkar också.

——-

Skolan då. Bara det att ta sig till respektive skola är ju ett kapitel för sig. Upp tidigt, nya platser varje dag, nya tågförseningar och nya möten med en skola som ser alltmer orättvis ut beroende på vem du är, var du bor och vilken lärare du har. En skola med låsta dörrar ”på grund av det som hände i Trollhättan”, förklarar vaktmästaren som tar emot oss.

IMG_5399
Elever väller in i klassrummet, glad stämning. Vi hjälps åt att flytta bänkarna längs sidorna i klassrummet så det blir plats för en ring av stolar i mitten. En blomkruka åker i golvet.

-Hur var Vitsvit, frågar Nachla som är pedagogen här idag.

-Väldigt tråkig! säger någon.
-Komplicerat men ändå intressant, säger en annan.
-Jag fattade ingenting.

-Vad handlade pjäsen om, frågar Nachla vidare.

Några rycker på axlarna, tar upp mobilen och grejar med den. En bandyboll far över rummet.

-Olika människors historia, säger nån.
-Skillnader i kulturer.
-Som att hon är tre olika personer.
-Hur orkade hon springa? Sjukt bra kondition!

Skratt. Prat. En fin och varm klass som ändå verkar ha upplevt nånting när det var på teater. Vi gör lite uppvärmningslekar och ganska snart får de i uppgift att skriva. Helt själva, om vad som helst, utifrån det som inspirerar dem. Herregud hur ska det här gå, tänker jag. Ska de bara skriva nu?

Men först några förhållningsregler. Nachla säger:

-Alla ni är idag poeter och konstnärer. Men ni får inte skriva något som kan tolkas kränkande, rasistiskt, sexistiskt, homofobiskt etc. Förstår ni?

De flesta nickar.
Alla har sin egen ”ställtid” innan de börjar skriva. Någon går ut, några sitter i grupp, andra för sig själva. Sen finns det ju alltid en eller ett par personer som blir fullständigt hypernervösa av uppgiften och måste ta ut det genom att nypa nån, snacka, retas, snegla vad de andra skriver. Jag försöker sätta mig in i hur det är att vara elev, att gå på högstadiet. Prestera. Vem ska läsa det här? Blir det betyg? Just den här klassen verkar ganska harmonisk, de verkar ta hand om varandra. Efter ett tag ser jag hur en kille längst fram börjat gråta. Genast finns en hand på axeln från den som sitter bredvid.

Många vill läsa upp sina texter när de är klara. Jag är imponerad! Vad modiga de är. Det är rim om bandybollar och sport, hyllningsdikter till One direction, djupsinnigt om förlorad vänskap och deppiga texter som ”viljan att vinna måste vara större än känslan att förlora”.

-Det händer faktiskt nästan varje gång. Att nån börjar gråta, säger Nachla till mig senare när vi pustar ut bland gamla kaffekoppar i ett stökigt lärarrum.
-Skrivandet sätter igång alla möjliga grejer, det bara är så.

IMG_5400

 

Nästa klass. 90 % killar. Jag hinner tänka att om min klass på högstadiet sett ut såhär hade jag fått panik. Samma upplägg med frågor om hur de uppfattat pjäsen. Svaren kommer snabbare, stämningen är hårdare, tjejerna säger absolut ingenting. Jag får en känsla av att här kan vad som helst sägas. Pedagogerna pratar snabbt, som att de vill förekomma kaos.

”En gång vill jag dö i ett land när människor kan uttala mitt namn”, den frasen kommer de flesta ihåg. De beskriver vad den handlar om: ”man vill känna gemenskap”, ”inte känna sig utanför”. ”Det verkade strängt. Aggressivt”. ”Den var annorlunda och speciell”. ”Om man vill vara swedi eller med sin familj typ”. Swedi? Jag frågar vad han sa.

Att skriva i den här klassen går sådär. Den där som blir nervös över uppgiften finns även i den här klassen. Han stör rätt mycket, pratar, tjafsar, avbryter sina kompisars skrivande. Efter många tillsägningar om att sätta sig ner säger han ”ok, babe” till Nina som är pedagog.
-Vad SA du??
-Inget.
Han sätter sig, är tyst, tittar ner i boken och jag tror att han tycker att det blev lite pinsamt ändå. Säger man verkligen så till någon man aldrig har träffat?

Ingen vill läsa upp sin text i den här klassen.

IMG_5475-2

Nästa vecka, en annan skola.

En regnigare och gråare novemberdag får man leta efter. Vi kommer till en skola som känns ljus, fin, fräsch och välmående. Vi blir bjudna på kaffe i skolans elevcafé, som är smart placerat i mitten bredvid toaletterna. Alltid en vuxen närvarande alltså. Och tryggt för eleverna.

Första workshopen är i en liten aula. Gunhild är pedagog idag och eleverna kommer ihåg henne från första workshoptillfället. Det blir en ganska lång pratstund med presentationsrunda. Gunhild memorerar namnen (och kommer ihåg dem sen!). Det är en klass med en kul energi och som gått med varandra länge, en del redan från förskolan. Som uppvärmning blir det samarbetsövningar. Gunhild ber dem ställa sig i bokstavsordning, utan att prata. Det går fint. Nästa övning lite svårare: ”Skapa bokstaven i”, ”ställ er som bokstaven s”, ”ställ er som en flaggstång med flaggan i topp”.

Det blir krockar, skratt, lite småkivigt.
”Ställ er som siffran 4”

Nu blir det bråkigare. De har svårt att vara tysta och börjar hacka på varandra. En kille springer hela tiden runt och skrattar och gapar om hur dåliga alla är. ”Ni är ju bara en KLUMP hahahaha”. En tjej har hela tiden tagit ansvar och tålmodigt ställt folk där de ska vara. Så även nu. Och till slut har de en flaggstång.

Nu ska det skrivas och GIVETVIS finns även här eleven som blir nervös av uppgiften. Den som blir orolig av tystnaden, raspet av blyertspennor och andras koncentration. Gunhild säger att det inte ska läsas upp och det är inget som ska bedömas eller betygsättas. Jag kan känna en lättnad och ännu djupare tystnad i klassen de resterande minuterna. Här skrivs det febrilt och Gunhild går runt och kollar läget, frågar, uppmuntrar och hjälper.

-Jag tänker inte skriva om nåt inspirerande, jag tänker skriva om nåt VIKTIGT.

-Vad rimmar på motivation?
-Kondition

Det blir lite tjafsigt i vissa hörn men jag är återigen så imponerad av hur de tar uppgiften på allvar, skriver, tänker, är tysta.

-Vafan, hon tog en bild på mig ju, gapar nån.
-Olagligt, replikerar en annan.
Jag döljer ett gapskratt. De är så himla fina. Mot varandra och med varandra.

Sista klassen. Vi är i en musiksal med glasväggar ut mot korridoren. Under workshopen avbryts vi vid fyra tillfällen av lärare som tittar in eller måste informera om nåt viktigt VAL. All koncentration borta efter varje gång. Tack för den.

Det är pratigt, babbligt, oroligt. Uppvärmning, lek. Det är mycket ”vodka”, ”röka”, ”festa” när de ska skicka ord till varandra.
Nästa instruktion. Babbel babbel. Pedagogerna får hojta och hyscha hela tiden. Hör de något över huvudtaget? Eleverna alltså.

Skrivandet går i alla fall som en dans. Jag som inte tror att de vare sig lyssnat eller var det minsta intresserade blir helt förstummad av deras totalkoncentration. Och av hur MYCKET de skriver! Sida upp och sida ner. I alla fall många av dem. Pedagogerna säger även här att inget behöver läsas upp.

När alla har gått ut stannar två elever kvar och vill att vi läser det de skrivit. En text är så jädra bra skriven. Den handlade om att ha AD/HD och ständigt bli dumförklarad. Vilken stjärna! Jag frågade om jag fick publicera, så här är den:

”9 år

Det var en gång en liten flicka, hon var 9 år
hennes lärare & föräldrar ville förstå.
Varför hon bråkar och slåss
& aldrig vill ha någon boss.
Varför hon har så svårt att sitta still,
hennes bästa är det enda dom vill.
ADHD ville ingen ha.
De var pinsamt & inte alls bra.
Därför åkte hon inte till bupp,
För när hon fått diagnosen skulle hon bli behandlad som en mupp.
Alltid så stor och stark .
Alltid stå kvar på mark.
Men när hennes hjärna smet iväg,
kändes hela livet som ett tungt släp.
Alla andra barn kunde sitta stilla,
hon kunde bara smita iväg i det lilla.
Kroppen som går,
Hjärnan som springer
Vad händer då med psyket?
Jo, de rymmer.”
Emily Malmertoft

I varje klass finns alltid en eller flera guldkorn, de som verkligen kan och vill skriva. De som erövrar orden till sitt eget uttryck och där orden blir poesi, pop, prosa, rap, dramatik eller något annat vackert. Men påfallande ofta ser vi tyvärr hemska texter som innehåller kränkningar, rasism och kvinnoförnedring. De finns också i varje klass och man blir så förbannad, ledsen och uppgiven.

Jag åker hemåt och tänker efter vad jag sett, känt och upplevt. Mina spaningar kan sammanfattas i detta:

Skolan är orättvis. Den är inte lika för alla.
Det är pressat. Tiden verkar inte räcka till, varken för lärare eller elever.
Varje klassrum är ett litet samhälle. Varje skola en värld. Och det blir väldigt tydligt när ett samhälle inte mår bra. Det är då och där som rasismen, sexismen, homofobin och hatet breder ut sig.

Over and out.

PS. Den 21 november gjorde sju elever Spoken worddebut på Unga Klara: Luaid, Viktoria, Charlotte, Dilan, Deniz, Julia & Helin – alla dessa äntrade scenen och framförde sina egna texter.
Sju fantastiska, unika, verbala STJÄRNOR med sin egen historia, egna tilltal och magiska uttryck. Publiken grät. Vi grät.
Deras ord i ”Mina ord” var sjukt berörande. Och allt vi behöver för att veta att vi någonstans gjort skillnad. DS.

 

 

 

Translate