Hej Jasmin Sandra!

Publicerat den 28 oktober 2015. Föreställningen Brev till en ängel

Du ska regissera ”Brev till en ängel” som har premiär på Unga Klara den 14 november (2015 reds anm). En pjäs som är skriven av Farnaz Arbabi som också ska regi-coacha dig. Du började som publikvärd för över två år sedan. Berätta – hur hittade du hit?

-Jag såg det på Streetgäris, en facebookgrupp, att Unga Klara sökte publikvärdar. ”Världens bästa arbetsplats, hör av er till Katta”. Så det gjorde jag. Och jag minns den intervjun med er så väl. Jag kommer ihåg att jag tänkte att ni var som jag! Helt galna alltså…

Har du alltid hållit på med teater?

-Nja, eller nä. Jag började först i högstadiet och det var likadant där, några kompisar som tipsade och jag hakade på. Jag gick på Ung utan pung som hade teaterverksamhet för oss som var unga gratis, vilket öppnade dörren för mig. Men jag slutade trivas på grund av några andra ungdomar där och så slutade jag. Sen kopplade jag samman teatern med något som var dåligt. Men det var ju snarare högstadietiden som var jobbig, inte teatern. Teatern var ju egentligen en livlina under den perioden.

Slutade du helt?

-Ja, faktiskt. Två år efter gymnasiet drog jag till Valparaíso i Chile och gick Biskops Arnös dokumentärfilm och radioproduktion linje, en utbildning som tyvärr inte finns kvar längre. Att vara borta ett år gav mig ganska mycket perspektiv och jag insåg vad jag saknade i livet. Teatern var en sån sak. Det var DÅ jag fattade att jag vill vara på teatern, andas teater, vara del av en teater. Jag bara fick extrem längtan efter det och sa väldigt bestämt till alla: när jag kommer hem ska jag hålla på med teater. Och alla bara ”jaja Jasmin, så där SÄGER man när man är utomlands, men sen när man kommer hem då gör man det inte.” Så då skrev jag upp det. Jag skrev listor för att inte glömma bort.

Så vad hände när du väl kom hem till Sverige igen? Tog du tag i dina listor?

-Ja, fast på genrepen eftersom det var billigare. Jag hade koll på Jonas Hassen Khemiri, honom läste jag mycket av så när jag såg att ”Jag ringer mina bröder” gick på Stadsteatern  hängde jag på låset och fick gå på ett genrep. Det där var helt avgörande för mig faktiskt. Jag såg de här skådespelarna – alla såg ut som jag. Farnaz Arbabi går upp på scenen, alltså inte en VIT MAN som var min enda regissörsreferens typ. Hon presenterade pjäsen, sa nåt om att det var genrep och inte riktigt färdigt och jag var så tagen efteråt av hela situationen – de här människorna, pjäsen, hur Farnaz blandade humor och allvar. Det är inte ofta jag blir starstrucked, men då blev jag det. Alltså den pondusen.
Jag kände att jag bara ville vara med och se hur Farnaz jobbade. Jag hade ju verkligen ingen koll på teater, men skulle jag kanske kunna gå fram till Farnaz och erbjuda mig gå med en dag? Sitta och lyssna, se hur allt funkar på en teater.

Gick du fram?

-Nej, jag gick aldrig fram. Vågade inte.
Men med min upplevelse i bakfickan lyssnade jag på en intervju med henne, Klassresan, och då blev jag helt starstrucked igen – hon är ju sjukt smart också! Och gör teater av viktiga grejer.
I alla fall var det precis då som jag började jobba som publikvärd på Unga Klara. Farnaz var ju inte konstnärlig ledare här då. Jag hade gjort ju kopplingen till Stadsteatern, det var därför jag sökte hit, och ett år senare blev Farnaz konstnärlig ledare.

Hur kom du på att du ville regissera? De flesta vill ju alltid bli skådespelare…

-Jag tror att när jag insåg att den rollen också fanns, tillgänglig även för mig, att det var något jag hållit på med sen jag var liten, på olika sätt och i olika sammanhang. Jag drogs till den konstnärliga formen, jag vet inte, det kändes som att min personlighet och nyfikenhet för människor gjorde att jag tilltalades av att skapa kollektivt, gestalta historier. Jag har också ett intresse för text och gillar tanken på att förstå den och reflekterar mycket själv kring hur man förmedlar saker och vad det får för betydelse.

Katta Pålsson (producent) satte sig ner med mig under ett publikvärdspass, frågade vad jag ville göra, alltså bara pratade om livet. Det är liksom inte alla som tar sig den tiden men det gjorde hon. Och då berättade jag att jag gillade det Farnaz sysslade med och att jag ville prova regissera. Katta tyckte att jag skulle skriva till Farnaz och berätta om mig själv och berätta att jag var intresserad av att vara regiassistent för att få följa en process så småningom blev jag det, till Farnaz och produktionen Vitsvit.

Nu ska Farnaz coacha dig som regissör, till en pjäs hon dessutom skrivit själv. Hur kom det sig?

-I våras mailade hon mig och andra som kontaktat Unga Klara, för att be oss skriva ihop några sidor om pjäsen ”Brev till en ängel” som hon själv har skrivit. Alltså regitankar på max två A4. Hon och Gustav vill ju ge plats på ett sätt som teatern inte öppnar för så ofta, och har startat denna regiverkstad där Farnaz är mentor för denna period.

Herregud jag skrev som en galning och det blev alldeles för långt. Jag försökte korta ned, korta ned, korta ned men det gick bara inte. Till slut var allt i storlek 8 haha.
Nej, det gick verkligen bra till slut. Jag skrev helt utifrån mig och anpassade mig inte alls. Jag kände att det här är jag, det får bära eller brista. Jag var nöjd. Och jag skickade iväg.
Men jag trodde helt ärligt att det inte skulle gå vägen med mina regitankar och ambitioner. För jag är en person som lätt ger upp.

Och jag vet att man kommer få nej längs vägen och alla kommer inte att tro på ens förmåga och sätt att arbeta men det handlar bara om vad man själv vill göra. Det är ju det man ska fokusera på. Egentligen har jag inget tålamod alls som person, jag vill att allt ska hända nu nu nu. Men som en kompis sa till mig: du kanske kommer att få hundra nej. Men kom ihåg att det är det enda ja:et som spelar roll. Så länge man fortfarande tycker det är roligt, så ska jag försöka göra i livet i alla fall.

Och det dröjde länge innan du fick svar…

-Ja, det gjorde det. Jag trodde absolut att det gått till någon annan. Och att det var ok.
Men så en dag under tiden vi repade Vitsvit så frågade hon om jag ville regissera ”Brev till en ängel” i höst. Och jag svarade: ”Nej jag vill inte, det är jätteskrämmande. Och just därför måste jag göra det.” Det läskiga och det mest skrämmande är ju att våga göra det man verkligen vill. I alla fall för mig.

Vad fastnade du för i pjäsen? Vad var det egentligen för regitankar du skrev ned på de där A4-sidorna i fontstorlek 8?

-Jag fångades av att de här två huvudpersonerna är så himla mycket familj, en familj som skaver. De försöker mötas och kan mötas ibland men inte kring det som det egentligen handlar om. De möts lite grann i minnet men de minns olika, det blir missförstånd och onödiga förantaganden om hur den andra tänkte eller gjorde eller menade.

Och att det också handlar om en mamma som har dött och hur familjen hanterar detta. Det finns säkert en massa föreställningar om hur man kommer varandra närmare som familj när någon nära anhörig dör. Här skildras motsatsen.

Oavsett om man har förlorat någon så tror jag att man kan känna igen sig i det här. Alla har väl under någon period konfronterat en familjemedlem och man gör det på olika sätt. Jag försöker hitta deras sätt. Hur de gör upp med sina minnen och är så ensamma tillsammans. Hur svårt det kan vara att mötas fast man under en lång period delat samma tak.

Mitt mål är att göra det så ärligt och så mycket nära skådespelarna som möjligt. Jag vill att publiken ska få kliva in på teatern och bara få se en familj som skaver, så där rakt av bara. Rått, naket, utan fasader.

Hur känns det nu?

-Ibland känns det som att det här kommer bli så jävla fett! Känslor kan jag. Och jag har faktiskt hållit på med regi på många sätt nu när jag ser tillbaka. Jag är bra på att lyfta, peppa. Det enda som ibland har fattats är självförtroendet att våga lita på sina konstnärliga beslut.

Ibland är jag livrädd och får prestationsångest. Jag försöker hitta ett förhållningssätt till att skapa, som handlar mer om att göra, än att det ska mynna ut i nånting som ger bekräftelse. Det ska inte vara det viktigaste. Utan snarare Att tycka att nånting jag gjort är bra, Oavsett vad någon annan tycker

Det känns helt otroligt att den regissören som jag beundrar mest i Sverige har valt mig att göra en pjäs utifrån vad jag tycker om den pjäsen som hon har skrivit. Det är väldigt stort tycker jag.

Translate