Är detta det nya Babydrama?

Publicerat den 14 oktober 2015. Föreställningen Alltet

Premiär avklarad, vi har fått en ny VD och livet (och döden) går vidare in i nya projekt på Unga Klara.

Vi kommer bland mycket annat påbörja ett omfattande, konstnärligt forskande och intressant projekt där själva huvudfokus ligger på en teaterföreställning som tidigare gått under arbetsnamnet 2plus2. Pjäsen heter nu ”Alltet”. Ann-Sofie Bárány har skrivit manus med utgångspunkt från en särskilt sammansatt målgrupp – de som står i livets början och de som är i livets slut. Bakgrunden till idén att koppla ihop små barn med riktigt gamla kommer från Gustav Deinoff (som också kommer att regissera pjäsen). Han upptäckte för ett par år sedan hur enkel och självklar kommunikationen var mellan hans son och hans äldre farmor som precis börjat gå in i demens. De lekte med en ballong och kommunicerade helt obehindrat med ord, halva meningar och ett slags ”kodspråk” som bara de förstod. Och ballongen dem emellan.

En tvååring. En 89-åring. Vi kan kalla dem nya människor och årsrika människor. Ur ett vuxet perspektiv är de maktlösa och på många sätt behandlar samhället dem likadant, de blir omvårdade på institution. Det är grupper som är beroende av andras omvårdnad. Nu gör vi en teaterföreställning för endast dem. Kan de uppfatta att detta är konst? Kan de ta till sig en teaterpjäs och dessutom tillsammans? Svar JA. Sedan finns det föreställningar om att just de är bäst på det vi i vuxenvärlden ständigt kämpar med – att vara i nuet. Om detta och mycket annat vill vi undersöka!

Som ett första steg i vår gemensamma research hade vi en seminariedag som upptogs av det palliativa perspektivet på Unga Klara. Palliativ medicin är ett begrepp som syftar på lindrande vård i livets slutskede och kommer från latinets pallium, ”mantel” och palliatus, ”bemantlad”. Manteln symboliserar omsorgen om den döende människan. Nya insikter för de flesta av oss som inte alls berör ämnet vår egen död överhuvudtaget. Carl-Johan Fürst från Palliativt utvecklingscentrum vid Lunds universitet inledde dagen med att presentera sin verksamhet.

Vi vill inte prata om vår egen död, vi har svårt att möta andras död och vill helst inte bli påminda om den alls.
Men vi måste bli kompis med vår egen död.
Att prata om döden är folkhälsa.

Sedan höll Dr Nigel Hartley en på många sätt gripande och djupsinnig presentation av sin verksamhet Earl Mountbatten Hospice, där han är VD. Som tidigare musiker och med tiden även musikterapeut är hans utgångspunkt och absoluta övertygelse är att konsten är helt avgörande för människors förmåga att känna sammanhang, leva fullt ut och försöka förstå hela sin existens.  I verksamheten integrerar han konstnärliga aktiviteter och projekt – alltid med möten som förutsättning. Överhuvudtaget strävar han ständigt efter att öppna alla dörrar, låta liv strömma in och bjuder regelbundet in till sitt Hospice. Nigels arbete för att skapa ett ställe, en samlingsplats för möten, reflektion och styrkehämtning liknar nästan en kyrkas eller annan religiös symbolisk plats. Och kanske är det just detta som behövs i en tid då kyrkan har spelat ut sin roll för så många? Genom filmer han visade fick vi inblick i en alldeles unik och påtagligt viktig instans. På många sätt osynlig och sluten (människor undviker ju som sagt att tala om DÖDEN) men också så öppen och välkomnande:

Nigel berättade vidare om flera exempel på hur barn gör besök, gör konstprojekt ihop, spelar eller på annat sätt kreativt skapar tillsammans. Ett möte mellan en pojke på väg in i kriminalitet och droger och en kvinna utan talförmåga gjorde särskilt intryck. För att göra en lång historia kort träffades de några gånger och skrev en låt ihop. Han först väldigt motvilligt. Sedan skrev hon en text, sedan skrev han musiken. Vi fick sedan lyssna på låten som han framfört vid hennes begravning. Här kan jag säga att det snöts och snörvlades i gradängen.

Efter lunch höll vi på med rollspel! Vi är ju ändå på en teater:)
I grupper fick alla fundera över värderingar, prioriteringar och önskemål inför livets slutskede. Hur ska det vara när jag dör? Vad är det att ”behålla värdighet”? För en del kanske det är viktigt att inte känna oro eller ångest. För någon annan kanske det är viktigast att ha sina nära och kära omkring sig. Eller att dö hemma. Eller att veta att det finns någon som talar mitt språk. Det fantastiska med att samla människor från så skilda yrkesgrupper, åldrar och sociala sammanhang är att svaren blir så olika, brokiga, varierande och ger oss så mycket för vårt fortsatta arbete.

IMG_21011

Vår research inför Alltet fortsätter. Just nu funderar vi mest på hur vi ska underlätta för dessa målgrupper, som i allra högsta grad är beroende av att någon annan ser till att de ser föreställningen. Hur når vi dem? Hur kan de mötas innan de är här? Hur lägger vi upp arbetet inför detta? Ska man inte kunna se föreställningen om man inte är 2 år eller 88+? Jo faktiskt.

Just det! Unga Klara har fått en inbjudan att besöka både St Christophe’s Hospice och Earl Mountbatten Hospice i England. Som vi ser fram emot detta!

 

 

Translate