..precis som du föreställt dig

Publicerat den 18 augusti 2015. Föreställningen ...precis som du föreställt dig

-Sover dom?

Klockan närmar sig tio en fredagförmiddag och vi står inne i Kista bibliotek tillsammans med tjugofem förväntansfulla förskolebarn. En grupp står på led, en annan är utspridd och barnen klättrar på det som går att klättras på i det modernt inredda biblioteket. En bibliotekarie berättar att tre skådespelare befinner sig inne i rummet bakom henne och att föreställningen snart ska börja.

-Nej, de sover inte. De värmer upp. Och snart kommer det ut någon som ska berätta mer.

Mycket riktigt öppnas dörren och en skådespelare klädd i svart ställer sig framför alla barnen. Det blir tyst. Barnen tittar nyfiket, några konstaterar att han bär en hatt som ser ut som en hjärna.

-Hej! Jag heter Victor Criado och jag är skådespelare.

Tystnad. Förväntan.

-Varför har du en hjärnhatt?

Pedagogerna hyschar.

Efter ett par praktiska förhållningsdetaljer går alla barnen vördnadsfullt in i samlad trupp. Som om de vore på väg in i ett tempel.
Plötsligt är det en teaterföreställning i ett rum mitt i ett bibliotek, en teater i böckernas värld. En scen är uppbyggd, barnen sätter sig i ring runt tre karaktärer, teaterljuset är på – det är magi i luften.

20150414-ungaklara006413-1-000026

Ett samarbete växer fram

Idén med teater på bibliotek växte fram då Stockholms stadsbibliotek (SSB) och Unga Klara möttes i samtal för att utbyta tankar kring varandras verksamhetsutmaningar. SSB, som precis hade satt igång en ökad satsning på förskolan, ville in på ett nytt spår med kompetensutveckling för bibliotekens personal vad gäller barns delaktighet och barnsyn.

-För att så många som möjligt ska känna sig välkomna till våra bibliotek måste vi arbeta med att hitta nya ingångar till biblioteket och litteraturens magiska värld. Detta bland annat genom att söka nya spännande samarbeten. Och hur kan vi utveckla mötet med barn? Det var vår utmaning, berättar Karin Axelsson, som är projektledare för lässatsningen ”Förskolan Stockholm högläser” på Stockholms stadsbibliotek.

Boel Andersson, verksamhetsutvecklare på Unga Klara berättar entusiastiskt om hur positivt laddat detta samarbete kom att bli redan från början:

-Det kom upp många kreativa idéer och tankar, vi diskuterade bland annat vad som är ett bra barnmöte, Unga Klaras arbetsmetod, bibliotekens lässatsning och våra respektive utmaningar. Vi landade ganska tidigt i att tillsammans göra en teaterföreställning med koppling till bibliotek och litteratur för förskolebarn.

-Samarbetet har organiskt växt fram, i ett pianotempo. För att två så olika verksamheter ska kunna mötas så krävs det nyfikenhet, utforskande och fram för allt att man har tid, så att det får gå långsamt. Det har varit så himla skönt, säger Boel och fortsätter:

-Vi har under vägen funnit nya sätt att koppla ihop oss och jag är så glad att det blev på så många nivåer, t ex vad gäller PR och kommunikation. Det har varit så utvecklande för båda våra verksamheter och alla medarbetare, säger Boel upprymt.

Några veckor senare fick Stockholms stadsbibliotek, inte som en skänk från ovan men nästan, meddelande om att det fanns pengar från barnkulturåret KUL 1415 och helt plötsligt kunde en teaterföreställning bli verklighet och utvecklas i ett nära samarbete mellan bibliotek, förskolebarn och Unga Klara.

Unga Klara satte igång sin process, biblioteket kontaktade förskolor för att engagera barnen i skapandet av föreställningen. Barnbibliotekarier träffade ensemblen och presenterade bilderböcker för att ge ytterligare inspiration till teatern. Bibliotekens uppbyggda kontaktnät av förskolor användes för att nå barnen och föreställningarna blev fullbokade väldigt snabbt.

20150414-ungaklara006412-1-000011 20150414-ungaklara006414-000036

En pjäs blir till

Unga Klaras egen husdramatiker Erik Uddenberg fick i uppdrag att, tillsammans med regissören Elin Skärstrand, skriva en pjäs. Han upptäckte redan från start att han ville ta fram manuset i samråd med den tilltänkta publiken – förskolebarnen.

-På Unga Klara arbetar vi förvisso alltid i dialog med vår publik så det är ju inte konstigt att publiken påverkar och följer produktionen. Men att samtala med 3-åringar, testa vad de associerade till etc var en rolig utmaning. Pjäsen blev något helt annat än jag först hade tänkt, säger Erik.

Elin Skärstrand, föreställningens regissör fortsätter:

-Jag bestämde att handlingen skulle utspelas på ett bibliotek. Jag ville ha litteratur från hela världen som stimulerade barns fantasi på ett mer gränslöst sätt och satte tre karaktärer innan vi hade pjäsen: Amir Amaktabah (arabiska för bibliotekarie), 4-åriga Mathilda (inspirerad av Roal Dahls litterära figur) samt hennes låtsaskompis Petite, en bilderboksfigur av argentinska Isol . Hennes figur heter Petit, tydliogt en pojke, och jag hade såklart en tanke med att låta föreställningens figur heta Petite. Två dagar efter kollationeringen mötte vi förskolebarn för att berätta om dessa karaktärer, minns Elin.

Hela Unga Klaras arbetsmetod bygger på att tidigt involvera och jobba i dialog med den tilltänkta publiken. Det gäller att erövra och bli expert på området, dvs göra en omfattande research både vad gäller tematiken och den målgrupp som verket riktar sig till.

-För oss är det en självklarhet att barn och unga har förmågan att ta till sig teater och dessutom har rätt till teater av högsta konstnärliga kvalitet. Hela vårt arbete utgår från denna övertygelse, poängterar Erik.

Manuset skapades under repetitionstiden och blev ett sk devisningprojekt där hela skådespelarteamet involverades. De fick ta med texter och berättelser som betydde mycket för dem som barn, platser de upplevde som tyrgga eller skapade i fantasin som barn och använda dem som underlag för att improvisera fram text. Dessutom skrev de dikter utifrån karaktärerna och det var där, från en bok, som titeln kom fram – ”precis som du föreställt dig”.

Erik och Elin sållade och sorterade.

-Jag ville satsa på det filosofiska, det existensiella, andra världar, förklarar Elin. Jag jobbade utifrån några sekvenser och ville snarare så ett frö till att skapa historien om sig själv, än att historien skulle ha en handling eller röd tråd.

 

Hur har man då referensmöten med så små barn?
-Man ställer en fråga och så återkopplar man. Fast oftast har de gått vidare och glömt bort det då, skrattar Elin
-Jag upptäckte att barnen var så i nuet hela tiden, det var inga problem att helt byta spår, de nästan krävde det, berättar Elin och fortsätter:
-Att barnen kan göra ett känslomässigt samband mellan sin kreativitet och böcker, berättelser och biblioteket kändes viktigt. Att det finns tröst, styrka, trygghet, empati i litteratur. Det är en slags biblioteksromantik som jag älskar – du är aldrig ensam när du har böcker.
-Jag ville förmedla att de kan skapa historien om sig själva, för den är inte skapad än, avslutar Elin.

-Min roll var egentligen som dramaturg och mentor till regissören Elin Skärstrand, fortsätter Erik. Jag började skriva på några saker kring några saker kring Petite för att jag blev oerhört intresserad av den karaktären. Att man kan vara framfantiserad men finnas ändå, att bo i böcker utan att kunna läsa, att vara en osynlig varelse som blir trampad på för att han inte syns. ”Jag hatar barn”, tyckte jag var roligt att skriva som replik till Petite tex, säger Erik och ler klurigt.

-Det blev mer av happening mindre av story. Interaktiviteten med publiken tilltog och det blev en historia om att byta land. Och att hitta sina rötter.

Manuset blev till slut en flygresa genom ett bibliotek, där alla flyger genom böckernas värld, landar en stund i en fabel från Irak, far fram och tillbaka, faller, famlar. Ett manus som alla barn hänger med i.
-Men inte självklart alla vuxna, blinkar Elin.

 

20150415-ungaklara006418-000036 20150415-ungaklara006418-000034

 

Varje vecka åker således tre skådespelare ut till ett nytt bibliotek i Stockholms stad för att spela föreställningen ”..precis som du föreställt dig”. Inte att förglömma ingår det också för dem att kånka och släpa scenografi, kostym och rekvisita i rullväskanordningar konstruerade av Unga Klaras tekniska personal.

-En gång fastnade jag i rulltrappan på t-centralen och höll på att bryta benet fullständigt, det var ju inte så kul, berättar skådespelaren Victor Criado som är föreställningens ”Ammo”, bibliotikarien. Det är också Victor som tar emot barnen utanför varje gång och dessutom avslutar varje föreställning.

Förberedelserna består inte endast av omklädning och smink i bibliotekets blackbox där de snart ska spela. Victor Ström är igång med röstuppvärmning och yoga och den andra Victor svabbar golvet. Jag sitter ner en stund och pratar med Maria Nohra som drar orange streck från ögonen och uppåt.

-Vi kommer till alla möjliga ställen och vi har blivit fantastiskt mottagna. Bäst är förstås när vi får spela i en lokal som denna, menar Maria och fortsätter:

-Alla lokaler ser ju dock inte ut såhär. Ibland har vi spelat mitt i själva biblioteket, bland alla böcker med folk runt omkring. Då kan det vara svårt för barnen att hålla koncentrationen. Nån gång har det också hänt att en helt vanlig vuxen människa avbrutit hela föreställningen och sagt att vi stör! Alltså på riktigt! En vuxen människa som knackar oavbrutet, rycker upp en stängd dörr och påstår att vi stör hans läsning. Och då står man där, med en hel grupp storögda barn. Då gäller det att hålla sig ”i karaktär” och lugnt säga ”Vi spelar teater för barnen här, kan ni vara vänlig och gå ut”.

Alla skådespelarna är överens om att pedagoger, bibliotekspersonal och de själva påverkar barnens upplevelse av teatern.

-Ja, och tyvärr är det stor skillnad på engagemanget. Det påverkar så himla mycket hur pedagogerna beter sig. En del sitter inte med barnen och kan alltså inte hjälpa till att styra koncentrationen och en del sitter tyvärr med sin smartphone och bläddrar, det visar sig direkt i oro och okoncentration i barngruppen. Men majoriteten är förstås helt fantastiska pedagoger och hittar till lek direkt, försäkrar Victor.

 

 

20150414-ungaklara006415-1-00002220150415-ungaklara006419-000022

Föreställning pågår

 

-Oj vad många ni är? Hej allihopa, vad roligt att ni kunde komma och att ni vill sitta med i den här bokcirkeln. Har ni läst min insändare i tidningen? Någon?

Maria Nohra i rollen som Mathilda bjuder in barnen till interaktivitet. Hon får omedelbar respons.

Stämningen är magisk. Publiken följer andäktigt skådespelarnas kroppar, rörelser och minsta mimik speglas i deras ansikten.

-Jag hatar barn!

En av Petites första repliker tas emot med både bestörtning och förvåning. Va? Hatar han barn? Vad säger han?

Mathilda: Varför?

Petite: För att de springer rakt igenom mig, och trampar på mig och snubblar på mig. För

de ser mig inte.

Mathilda: Jag ser dig.

Petite: Ja, men det är ju för att du har hittat på mig. Alla som ser mig har hittat på mig.

Publiken lyser upp.

Petite frågar barnen: -Ser ni mig?

-Jaaaa! jublar alla.

Ett annat barn ropar: Klart vi ser dig, vi har ju ögon i huvudet fattar du väl!

-Då har ni hittat på mig, svarar Petite.

 

Därefter är det inte svårt att få barnen med sig på föreställningens resa och nu kliver de in i föreställningens värld på riktigt. Så småningom bryts texten upp med meningar på spanska och arabiska. En del barn följer med som vanligt utan att ens reflektera över att språket har ändrats. Men många barn reagerar, förstår, lyser upp, känner igen, fascineras och börjar genast översätta för de andra barnen.

 

20150415-ungaklara006419-000004 20150415-ungaklara006419-000006

 

-Alltså den känslan, när man ser att barnen börjar förklara och berätta för varandra, knockar mig totalt. För att inte tala om den reaktion jag får från de pedagoger som förstår vad jag säger, säger Maria som själv obehindrat pratar arabiska.

-Mötet efteråt är alltid väldigt känslomässigt och nästan alla säger att jag har ”tagit med dem till förr”. På arabiska är ”från förr” ett centralt begrepp och betyder ”dåtid”, när det inte var krig, när man var liten.

Maria nynnar och sjunger på en gammal arabisk visa.

-Varenda gång sjunger någon med. Varenda gång, säger Maria fascinerat.

-Jag önskar att jag hade kunnat göra hela föreställningen på arabiska, säger Elin. Det hade absolut funkat. För alla.

-Barn förstår och följer skådespelarens kropp. Om de inte kan se det i kroppen, då tappar man dem direkt och det blir ”blablabla..”. Alla fina existentiella meningar som rymmer så mycket, blir helt verkningslösa om vi inte visar allt med kroppen. De måste vara med fysiskt. Jag värmer upp kroppen jättemycket innan, säger Victor Ström som gör rollen som Petite.

Föreställningen är ungefär en halvtimme och avslutas av Ammo som började prata med barnen redan innan de gick in. Han håller den sista repliken i luften en lång stund. Matilda och Petite går ut och det är tyst. Så tyst att det nästan hörs. Barnen håller nästan andan. Så reser sig Ammo sakta och hämtar en låda med kritor, sätter sig på pallen och gör en lugn rörelse.

– Varsågoda. Nu är det er tur.

 

20150415-ungaklara006419-00002820150415-ungaklara006419-000032

Sakta, sakta bryts förtrollningen i rummet. Barnen kommer tillbaka till nu och till den verkliga lokalen. De har varit i andra världar, det syns tydligt. Försiktigt, som i slowmotion, närmar de sig skådespelarna och greppar avvaktande en krita och börjar teckna på mattan. Pratet tätnar, någon utbrister:

-Jag ska hitta på en fantasifigur till dej. Det är en liten pojke som heter Elin och han vill leka med dej.

-Tack, säger Victor Ström, som nu tar av sig Petites peruk och frågar om någon vill prova. Och det är såklart många som vill.

En pojke petar honom på benet och säger: -Ha! Jag visste att du va en riktig människa!

 

Och nu haglar frågorna:

-Varför är din hatt en hjärna?

-Jag visste att det var teater. Du är på hennes tröja men du bor inte där, du bor utanför i den verkliga världen där vi bor.

-Varför har du nagellack? Är du en tjej?

 

Och den bästa:

-Varför har du orange hår?

-För att det passar teatern.

-Du är ingen teater. Jag är teater.

20150415-ungaklara006421-000001

 

20150415-ungaklara006421-000028

 

Tar med sig teatern

Förmodligen hör det inte till vanligheterna att gå på teater och här tar barnen emot föreställningen och skådespelarna som om det vore en gåva. Och det blir tydligt för alla som är med att de bär med sig det magiska teaterrummet inom sig. Ett fantasifrö har såtts, något som kan fortsätta gro och växa sig större. Varje barn får dessutom kritor och en egen liten griffeltavla i form av ett vykort med sig hem så att de kan fortsätta rita på egen hand.

-Samarbetet har gett möjlighet för oss barnbibliotekarier att få ökad kunskap om och inspiration av hur Unga Klara arbetar med barns delaktighet och syn på barn. Vår förhoppning är att förskolebarnen har fått en ny eller annan upplevelse på och av biblioteket och litteratur i och med föreställningarna, avslutar Karin Axelsson.

Boel vill tillägga:
-Det gjordes ett bra grundjobb vad gäller förarbete i våra verksamheter, vi jobbade tillsammans och parallellt med varandra, med samma intention. När ett projekt är så pass förankrat skapar det förutsättningar för väldigt fina möten.

Tillsammans har Unga Klara och SSB kunnat ge ca 3000 förskolebarn en magisk, poetisk och annorlunda föreställning i biblioteksmiljö. Och det blev för alla inblandade, om möjligt, bättre än de föreställt sig.

 

 

Text: Hillevi Berg Niska
Foto: Emilia Bergmark-Jiménez

20150414-ungaklara006414-000031

 

Translate